Annika Ström Melin: Självgoda Sverige förstår inte att vi är på väg att missa revolutionen i EU

Europas nya revolutionerande väg mot ”koalitioner av villiga”

Så länge EU har existerat har diskussioner förts om att unionens utveckling inte bör hindras av medlemsländer som motsätter sig fördjupat samarbete. Idén om ett EU bestående av olika lager eller cirklar, där en inre kärna kan driva på integrationen medan andra länder deltar i mindre omfattning, har länge diskuterats på otaliga seminarier och i politiska kretsar.

Denna vision har redan delvis förverkligats. Idag är valutasamarbetet i praktiken frivilligt och inget land tvingas att byta sin nationella valuta till euro. EU-fördragen möjliggör dessutom ”fördjupat samarbete” mellan minst nio medlemsstater när enighet inte kan nås. EU:s åklagarmyndighet är ett exempel på detta, liksom det nyligen beslutade omfattande lånet till Ukraina, som kunde genomföras trots att Ungern, Slovakien och Tjeckien röstade emot.

Enligt forskare från Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) förstärker detta beslut trenden mot vad som kallas differentierad integration – att alla länder inte behöver delta i samtliga samarbetsområden.

Utvecklingen accelererar nu snabbt. Yttre faktorer som Rysslands aggression i Ukraina, tryck från stormakterna USA och Kina, Ukrainas stundande EU-medlemskap samt Europas bristande ekonomiska konkurrenskraft driver på förändringen. Resultatet börjar likna en europeisk minirevolution där behovet av styrka och beslutsförmåga står i centrum.

En av de tydligaste förespråkarna för denna nya riktning är Mario Draghi, tidigare chef för Europeiska centralbanken. När Draghi utnämndes till hedersdoktor vid universitetet i belgiska Leuven i februari, argumenterade han för att EU måste förändras radikalt för att överleva. Han föreslog att villiga medlemsländer bör fördjupa samarbetet inom områden som försvar, energi och teknik, liknande det exklusiva samarbete EU redan har inom handelspolitiken. Draghi kallar detta för ”pragmatisk federalism”, en metod för att stärka EU utan att fastna i utdragna förhandlingar med motvilliga medlemsstater.

Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har nyligen anammat liknande tankar. Hon har uttryckt otålighet över de långsamma framstegen mot en gemensam europeisk kapitalmarknad och hotat med att låta villiga länder gå vidare på egen hand om inte betydande framsteg gjorts senast i juni.

En grupp länder som kan utgöra kärnan i en sådan förtrupp har redan börjat formeras. Finansministrarna från Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Polen och Spanien har nyligen deklarerat sin avsikt att samarbeta för att stärka europeisk försvars- och konkurrensförmåga. Gruppen har fått namnet ”E6” och kan utvecklas till just den förtrupp som von der Leyen efterfrågar.

”Koalitioner av villiga” blir allt mer det nya modeordet inom EU. Om dessutom kandidatländer som Ukraina tillåts delta utan full rösträtt, med gradvis ökande inflytande i takt med att de uppfyller EU:s krav, kommer unionen att utvecklas till ett mer skiktat system med olika medlemskapsnivåer.

Denna utveckling medför uppenbara risker. Vad händer med EU:s gemenskap om unionen består av A-, B- och C-medlemmar? Om en förtrupp skapar nya regler för exempelvis finansmarknaderna kan det leda till splittring på den inre marknaden. För ett land som Sverige, som står utanför eurosamarbetet, kan detta bli särskilt problematiskt.

Sveriges traditionellt avvaktande hållning till EU riskerar att placera landet utanför den innersta kretsen. Statsminister Ulf Kristersson (M) har exempelvis uttryckt skepsis mot planerna för en gemensam kapitalmarknad och framhävt den svenska marknadens styrka. I stället för att argumentera för lösningar som gynnar hela EU, betonar han att Sverige klarar sig utmärkt på egen hand.

Detta förhållningssätt avslöjar ett grundläggande problem: Sverige fokuserar på nationella fördelar snarare än att aktivt forma gemensamma europeiska lösningar. Med en sådan inställning riskerar Sverige att gradvis marginaliseras i ett EU som alltmer utvecklas mot en flerhastighetsunion med olika integrationsnivåer.

I takt med att yttre hot och ekonomiska utmaningar driver på EU:s förändringsprocess, kommer frågan om vilka länder som ska tillhöra unionens inre kärna att bli allt mer avgörande – både för EU:s framtid och för Sveriges roll i Europa.