Annika Ström Melin: Sveket mot Ukraina innebär en existentiell kris för EU

Efter det belgiska premiärministern Bart De Wever jämförde EU med sitt eget land inför torsdagens toppmöte, verkar hans kritik ha träffat en öm punkt. Belgien, ett land där den federala makten är svag och där medborgarna ofta ser lagar mer som rekommendationer, har plötsligt blivit en träffande metafor för EU:s nuvarande situation.

Toppmötets misslyckande att övertyga Ungern att hålla fast vid det överenskomna stödet till Ukraina illustrerar detta ”belgiska tillstånd” som unionen nu befinner sig i. Trots att det troligen finns alternativa vägar att förmedla det ekonomiska stödet till Kiev, har Viktor Orbáns agerande blottat en djupare problematik – ett medlemsland kan sabotera gemensamma beslut men ändå behålla alla fördelar med EU-medlemskapet.

Detta skapar inte bara en förtroendekris för unionen utan utgör också ett direkt svek mot Ukraina i landets kritiska försvarskamp mot Ryssland. Det som nu utspelar sig är ingenting mindre än en existentiell kris för hela EU-samarbetet.

Den grundläggande problematiken ligger i EU:s fördrag som inte utformades för den turbulenta omvärld vi nu bevittnar – där Ryssland invaderar grannländer, medlemsstater ignorerar gemensamma beslut och där USA:s tidigare president aktivt motarbetat den regelbaserade världsordningen. EU-maskineriet, som fungerar utmärkt när det finns tid för långsamma förhandlingar, står handfallet inför dagens snabba kriser som kräver omedelbar handling.

Kritiken mot kommissionens ordförande Ursula von der Leyen måste ses i detta sammanhang. När von der Leyen ställer sig i spetsen för unionen – som när hon under pandemin organiserade gemensam vaccinupphandling eller när hon tidigt deklarerade att Ukraina borde kunna bli EU-medlem – testar hon samtidigt gränserna för sina befogenheter.

Frankrike reagerade särskilt starkt när von der Leyen nyligen antydde att ”Europa inte längre kan vara den gamla världens väktare, för en värld som har försvunnit och inte kommer att återvända.” Den franske utrikesministern Jean-Noël Barrot reagerade med skarp kritik och betonade att kommissionen måste respektera subsidiaritetsprincipen och inte överskrida sina befogenheter i utrikespolitiska frågor.

EU:s historia är kantad av kriser och utmaningar. Redan 1954, bara några år efter bildandet av den europeiska kol- och stålunionen, uppstod en allvarlig kris kring förslaget om en europeisk försvarsunion. Frankrike, under inflytande av Charles de Gaulle, röstade nej till idén om en överstatlig europeisk armé, vilket initialt sågs som ett dödligt slag för det europeiska samarbetsprojektet.

Jean Monnet, den europeiska integrationens arkitekt, blev så besviken att han avgick från ledningen för Höga myndigheten, föregångaren till dagens EU-kommission. Trots detta bakslag undertecknades Romfördraget endast tre år senare, 1957, vilket lade grunden till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och därmed dagens EU.

Sedan dess har samarbetet fortsatt enligt den ursprungliga visionen, men de grundläggande frågorna kvarstår: Hur djupt ska integrationen gå? Vilka befogenheter ska medlemsländerna behålla? Och vilken makt ska ges till de överstatliga institutionerna?

Jean Monnets berömda ord om att ”Europa kommer att skapas av kriser” missförstås ofta. Han menade inte att kriser automatiskt stärker Europa, utan att Europa kommer att formas av de lösningar som utvecklas för att hantera dessa kriser.

I bästa fall kan dagens utmaningar leda till nödvändiga reformer: möjligheten att utesluta länder som bryter mot grundläggande värderingar, avskaffande av vetorätten inom fler politikområden och starkare skydd för demokratin inom medlemsländerna.

Den aktuella krisen i EU är allvarlig men kanske också nödvändig för att driva fram de institutionella förändringar som behövs för att unionen ska kunna hantera framtidens utmaningar i en allt mer oförutsägbar värld.