Aron Lund: Bli inte förvånad om Ryssland strax går på charmoffensiv i Israel

Rysslands inflytande i Mellanöstern sviktar efter årtionde av strategiska misslyckanden

Det började som ett djärvt och framgångsrikt drag när ryska flygvapnet ingrep i Syrien 2015 för att rädda Bashar al-Assads regim. Denna intervention visade sig vara ett lyckokast för Ryssland. Med hjälp av ryskt flyg och iranska trupper kunde Assads välde stabiliseras, trots att vissa rebellgrupper fortfarande kontrollerade delar av landet.

Framgången i Syrien ledde till att Rysslands regionala inflytande växte dramatiskt. Mellanösterns ledare imponerades av Putins handgripliga stöd till sin allierade i Damaskus. Även länder som traditionellt stått nära USA började se Ryssland som ett intressant alternativ, inte minst för att Moskva aldrig besvärade dem med frågor om mänskliga rättigheter.

Ett talande exempel på Putins nya status i regionen inträffade vid G20-mötet i Buenos Aires 2018. Där klev Putin demonstrativt fram och highfivade Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman, som västländerna hade fryst ut efter mordet på journalisten Jamal Khashoggi. Budskapet var tydligt: Ryssland brydde sig inte om blodiga händer.

Detta var en ledarstil som Mellanösterns makthavare kunde relatera till. Efter framgången i Syrien agerade Putin med större självsäkerhet än någonsin. Regionens ledare köade för att besöka Kreml, och Putin badade i stormaktsglans.

Men sedan kom krigen som skulle förändra allt.

När Ryssland invaderade Ukraina våren 2022 reagerade Mellanöstern utan större protester. Vad som dock förvånade regionens ledare var den ryska militärens uppenbara inkompetens. Efter att under flera år ha positionerat sig som en militär stormakt fick Ryssland plötsligt kämpa för varje meter ukrainsk mark.

För att hantera det alltmer problematiska läget vände sig Ryssland till Iran, som man redan hade ett etablerat samarbete med i Syrien, för att be om militärt stöd i form av drönare och robotar. Iran levererade, men detta militära samarbete kom med ett politiskt pris.

Historiskt har det moderna Ryssland alltid strävat efter att upprätthålla en balans mellan Mellanösterns olika maktblock. Man ville ha goda relationer med Iran, men inte så goda att Israel och Saudiarabien blev fientligt inställda. Nu rubbades denna balans, precis när en ny regional konflikt blossade upp.

När Gazakriget inleddes den 7 oktober 2023 verkade det initialt vara positivt för Ryssland. USA:s och Europas ovilja att kritisera Israel för krigsbrott, inklusive användningen av svält som vapen, gav bränsle åt rysk propaganda. Vad kunde bättre illustrera Moskvas påståenden om att västs folkrättsförsvar i Ukrainakonflikten bara var selektivt hyckleri?

Medan USA skickade vapen till Israel och blockerade FN-resolutioner skärpte Ryssland markant sin kritik mot den israeliska staten. Ryska diplomater kunde enkelt vinna poäng i arabvärlden och det globala syd, men samtidigt positionerade de sig alltmer i den iranska ringhörnan.

Detta skulle visa sig vara problematiskt när Gazakriget expanderade. Under sommaren 2024 förändrades dynamiken i konflikterna som utlösts av attackerna den 7 oktober. Efter att ha slagit ned Hamas och ödelagt Gaza vände Israel sin uppmärksamhet mot resten av Irans regionala nätverk. I september inleddes offensiven mot Hizbollah i Libanon, som började med attacker via exploderande personsökare.

När ett försvagat Hizbollah till slut kapitulerade i november 2024 kom nästa bakslag för iranska och ryska intressen: islamistiska rebeller stormade Damaskus och störtade Assads regim. Rysslands trognaste allierade flydde till Moskva och interventionen från 2015, som varit Putins stora framgång, förvandlades i efterhand till ett misslyckande.

Den enda pålitliga partnern som återstod var Iran, men även den relationen skulle sättas på prov. I juni 2025 attackerades Iran av Israel och USA. Detta blev fjärde gången på två år som Rysslands stöd begränsades till starka verbala protester. Förtrollningen från 2015 var nu bruten: ingen i Mellanöstern betraktade längre Ryssland som en avgörande regional maktfaktor.

Trots att Ryssland fortfarande har inflytande genom sitt FN-veto och sin oljeexport har landets Mellanösternpolitik misslyckats och är i behov av reparation om den ska kunna tjäna Putinregimens intressen.

I Syrien har ryska diplomater arbetat hårt för att skydda landets intressen. Även om Ryssland aldrig kommer att ha samma inflytande i Damaskus som tidigare har man gjort vissa framsteg. Putin har vid två tillfällen skakat hand med Syriens nye president och de ryska baserna i landet är inte aktiva, men finns fortfarande kvar.

Den avgörande frågan är hur Ryssland framöver ska förhålla sig till Iran – ett likasinnat land som nyligen var en tung regional aktör men nu har blivit en måltavla för israelisk-amerikanska attacker. Redan innan Iran attackerades för andra gången av USA och Israel den 28 februari måste röster ha höjts i Moskva för att ompröva relationen. Detta betyder inte att Ryssland vill bryta banden helt – landet har investerat alltför mycket i förhållandet, och ett stort grannland som Iran måste hållas nära – men målet är sannolikt att återställa den balans som rubbades efter Ukrainainvasionen 2022.

Exakt hur detta ska ske återstår att se. Men det skulle inte vara förvånande om Ryssland snart börjar söka nya diplomatiska vägar med Israel samtidigt som man inleder en charm-offensiv mot de arabiska oljemonarkierna för att återuppbygga sitt regionala inflytande.