Aron Lund: Det kurdiska självstyret i Syrien kunde aldrig ha klarat sig

Kurdiskt självstyre faller efter tio år – president Sharaas styrkor tar kontroll över nordöstra Syrien

Bilder från de senaste dagarnas sammandrabbningar i Syrien visar upp två sidor av samma konflikt. Panikslagna kurdiska familjer flyr från president Ahmed al-Sharaas islamistarmé, medan arabiska familjer samtidigt jublar över att Syriens demokratiska styrkor (SDF) drivs bort och de kan återförenas med övriga Syrien.

Under det senaste decenniet har självstyret i nordöstra Syrien haft olika betydelser för olika grupper. För många kurder representerade det frukten av deras kamp mot Islamiska staten (IS), ett skydd mot antikurdisk statsrasism och förtryck, samt ett närmande till den långvariga drömmen om kurdisk autonomi. För andra, främst araber i regionen, upplevdes samma styre som en ofrivillig inspärrning i vad de såg som en kurdisk polisstat, där PKK-grundaren Abdullah Öcalans personkult påtvingades befolkningen.

Det som gjort konflikten så svårlöst är att båda dessa motstridiga perspektiv innehållit sanningar, vilket bidragit till dess bitterhet och komplexitet.

I mer än tio år har PKK-lojala element inom SDF styrt nordöstra Syrien med amerikanskt stöd. Under hela denna period har rivaliserande syriska grupper väntat på att USA skulle överge sin skyddsling. Situationen förblev låst så länge Washington vägrade samarbeta med Bashar al-Assads regim. Men när Assad störtades i slutet av 2024, och den amerikanske presidenten Donald Trump inledde närmanden till den nya presidenten Sharaa, började nedräkningen för SDF:s självstyre.

USA försökte initialt uppmuntra till dialog för att undvika kaos, och även Sharaas allierade i Turkiet stödde förhandlingsvägen. I mars 2025 nådde parterna en överenskommelse om en frivillig återförening av de självstyrande områdena med det nya Syrien, genom förhandlingar som skulle pågå fram till årsskiftet.

Men förhandlingarna ledde inte till något substantiellt avtal. SDF deltog i samtalen men var grundläggande ovilliga att kompromissa om sin maktposition. Regeringssidan å sin sida var inte intresserad av symboliska eftergifter, utan sökte ett avtal som skulle garantera slutet för SDF:s självstyre.

När nyårsafton passerade utan avtal var detta inte nödvändigtvis negativt för SDF, som kunde fortsätta sitt styre ytterligare en tid. Men för president Sharaa och Turkiet bekräftade det uppfattningen att SDF aldrig skulle ge upp frivilligt – och även USA:s tålamod började tryta.

Konflikten eskalerade när regeringsstyrkorna erövrade ett isolerat SDF-fäste i Aleppo. När detta inte fick SDF att ge efter inledde Sharaa en storoffensiv, samtidigt som arabiska grupper inom självstyreområdet gjorde uppror. SDF tvingades till slut skriva under vad som liknade en kapitulation, men vid det laget var offensiven svår att stoppa. President Sharaas exrebeller och klanmiliser drog åt snaran kring de kurdiska kärnområdena, med ökande risk för massakrer och fördrivningar.

SDF:s kollaps stoppades till slut av USA, delvis motiverat av att några dussin IS-fångar hade flytt i kaoset. USA ville säkerställa en ordnad överföring av tusentals återstående IS-fångar, inklusive några svenskar, till fängelser i Irak.

Även president Sharaa hade skäl att bromsa offensiven, då han oroade sig för att hans anhängares agerande i kurdiska områden skulle skada hans internationella anseende. Efter fyra dagars initial vapenvila slöts i fredags ett nytt avtal mellan SDF och Damaskus. Även om avtalet liknar tidigare överenskommelser som inte fullföljts, tyder allt på att det politiska resultatet blir detsamma: självstyret är över.

SDF har levt på lånad tid. Det har aldrig funnits reellt utrymme för en PKK-anknuten mikrostat i nordöstra Syrien, inklämd mellan Turkiet och den turkiskstödda regeringen i Damaskus. Länge gynnades SDF av USA:s ovilja att samarbeta med konfliktens övriga parter, men Donald Trumps handslag med president Sharaa i maj 2025 förändrade spelplanen fundamentalt.

Det amerikanska Syriensändebudet Tom Barrack har uttryckt situationen tydligt: ”SDF:s ursprungliga syfte som huvudsaklig anti-IS-styrka på fältet har i stort sett upphört, i och med att Damaskus nu är både berett och i rätt läge för att överta säkerhetsansvaret, inklusive kontrollen över IS-fängelserna och lägren.”

SDF-ledningen har försökt ignorera denna nya verklighet i hopp om att USA skulle föredra status quo framför riskabla förändringar. Men ju längre de drivit denna strategi, desto svårare blev möjligheterna till en fredlig avveckling av självstyret.

För SDF:s ledning representerar det nya avtalet ett förnedrande nederlag, men för civilbefolkningen i nordöstra Syrien kan det vara den minst blodiga vägen framåt i ett land som redan sett alltför mycket lidande.