Aron Lund: Man får inte vara för fin för att skaka hand med Djävulen

Det är en tid av diplomatiska utmaningar där västvärlden står inför svåra avvägningar kring hur man ska förhålla sig till regimer som bryter mot mänskliga rättigheter och internationella normer. Traditionella diplomatiska spelregler ifrågasätts allt mer, och dilemmat mellan principfast isolering och pragmatisk dialog blir alltmer påtagligt i en komplex världsordning.

Frågan om huruvida demokratier bör föra dialog med auktoritära regimer – de så kallade ”skurkstaterna” – har länge delat politiker, diplomater och opinionsbildare. För vissa framstår varje form av samtal som ett legitimerande av förtryck, medan andra menar att isolering sällan leder till förändring.

I takt med att världsläget har blivit mer polariserat ser vi hur denna debatt intensifieras. Rysslands invasion av Ukraina, Kinas allt mer aggressiva utrikespolitik och Irans och Nordkoreas fortsatta utmaningar mot den internationella ordningen har tvingat fram en omprövning av vad som utgör effektiv utrikespolitik.

Diplomati handlar i grunden om att hantera relationer mellan stater med olika intressen och värderingar. Det är ett verktyg för att främja dialog, förebygga konflikter och, när det är möjligt, påverka motparten i önskvärd riktning. Men diplomatins förutsättningar har förändrats i en tid när sociala medier och global granskning gör varje handslag och möte till föremål för omedelbar analys och kritik.

Principen om ”resultatinriktad diplomati” – att prioritera konkreta resultat framför symbolhandlingar – framstår som särskilt relevant i dagens geopolitiska landskap. Denna pragmatiska hållning erkänner att realpolitik ibland kräver samtal med parter vars värderingar och handlingar vi starkt motsätter oss.

Historien erbjuder flera exempel där diplomatisk kontakt med omtvistade regimer har lett till positiva resultat. USA:s öppning mot Kina under Nixon-eran, fredsprocessen i Nordirland som involverade förhandlingar med IRA, eller de komplicerade förhandlingar som ledde till kärnenergiavtalet med Iran 2015 – alla dessa exempel visar att dialog kan skapa förutsättningar för framsteg, även om de inte löser alla problem.

Sveriges roll som medlare i internationella konflikter har traditionellt byggt på en vilja att upprätthålla kanaler till alla parter. Den svenska diplomatiska traditionen har ofta kännetecknats av pragmatism och en övertygelse om att isolering sällan leder till förändring, särskilt när det gäller stater med betydande regional eller global påverkan.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har i flera analyser pekat på hur diplomatiska relationer och kanaler för dialog kan förbli viktiga även under perioder av intensifierad konflikt. I en alltmer multipolär värld, där västländernas relativa inflytande minskar, blir förmågan att navigera komplexa diplomatiska vatten allt viktigare.

Utrikespolitiska institutet har i sina rapporter lyft fram hur isolering av auktoritära regimer ibland kan stärka snarare än försvaga dem, genom att ge dem en extern fiende att skylla inhemska problem på. Samtidigt kvarstår den svåra balansgången: när övergår pragmatisk dialog till eftergifter som undergräver de principer man säger sig försvara?

I Mellanöstern har denna fråga blivit särskilt akut efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza. Den humanitära katastrofen och de regionala spänningarna har ställt västvärldens diplomati inför extrema utmaningar, där olika aktörer – även de med blod på händerna – måste involveras om en lösning ska kunna nås.

Experter inom konfliktlösning menar att förmågan att separera olika aspekter av relationer till problematiska regimer är avgörande. Att upprätthålla dialog betyder inte automatiskt att man accepterar eller legitimerar alla motpartens handlingar.

I en tid när globala kriser – från klimatförändringar till pandemier, från migration till terrorism – kräver internationellt samarbete, kan en diplomatisk hållning som kategoriskt utestänger vissa stater visa sig vara kontraproduktiv. Lösningar på gränsöverskridande problem kräver ofta inkludering snarare än exkludering.

Den resultatinriktade diplomatin som förespråkas handlar därmed inte om att ge efter på principer, utan om att erkänna komplexiteten i internationella relationer. Det handlar om att ibland välja den svåra vägen – att prata med motståndare och till och med fiender – eftersom alternativet kan vara ännu sämre.

I en tid när världen står inför alltmer komplexa säkerhetsutmaningar kan en pragmatisk diplomatisk hållning, där man är villig att föra dialog även med kontroversiella aktörer, vara nyckeln till att bygga en säkrare och mer stabil internationell ordning.