Fredrik Kärrholm: ”Jag har stor respekt för Lagrådet – men de är inga experter i kriminologi”

Justitieministern försvarar regeringens kriminalpolitik

Efter kritik från Dagens Nyheters ledarsida klargör justitieministern sin syn på Lagrådets roll och regeringens kriminalpolitiska inriktning. I ett svar på en ledarartikel av Max Hjelm tillbakavisar ministern påståendet om att ha avfärdat Lagrådets expertis i frågan om straffskärpningar.

”I Lagrådet sitter Sveriges främsta jurister, och deras synpunkter av juridisk-teknisk art har jag stor respekt för. Men rådet är inte experter inom kriminologi,” skriver justitieministern i sitt inlägg.

Det som ministern ifrågasatt är inte Lagrådets kompetens i juridiska frågor, utan vissa kategoriska påståenden som hänvisar till kriminologisk forskning. Särskilt problematiserar ministern hur slutsatser från studier om amerikanska ungdomsfängelser appliceras på svenska förhållanden, utan hänsyn till den ”ambitiösa omsorg” som Kriminalvården i Sverige planerar.

Ministern framhåller Brottsförebyggande rådet (Brå) som en mer relevant expertmyndighet när det gäller att bedöma effekterna av skärpta straff. Enligt Brå finns det ”en samstämmighet i forskningen om att frihetsberövanden har en inkapaciteringseffekt”, vilket stödjer regeringens linje om straffskärpningar som ett verktyg för ökat samhällsskydd.

I sitt svar bemöter ministern också Hjelms kritik om att Sverige är på väg mot en ”känslokrati” där politiska beslut fattas baserat på känslor snarare än på effektivitet. Tvärtom menar ministern att den nuvarande regeringens politik kännetecknas av en förflyttning från ”känslostyrning och idealism” till ”empiri och realism”.

En central aspekt som både Hjelm och Lagrådet enligt ministern förbiser är straffrättens dubbla syfte. Utöver att minska brottsligheten i samhället fyller straff även funktionen att ”skipa rättvisa och ge brottsoffer upprättelse”, något som ministern påpekar är en subjektiv fråga som inte enkelt kan reduceras till empiriska fakta.

Ministern betonar att en diskussion om Lagrådets slutsatser inte ska tolkas som en ambition att underminera institutionen. Ingen företrädare för riksdagspartierna har ifrågasatt Lagrådets existens eller generella betydelse i lagstiftningsprocessen.

För att stärka sitt resonemang hänvisar ministern till vad tidigare justitieminister Sven Romanus skrev 1979 när Lagrådets uppgifter preciserades i regeringsformen: ”Jag vill särskilt understryka vikten av att Lagrådet iakttar den största återhållsamhet när det gäller sakfrågor av politisk natur. /…/ För att Lagrådet skall kunna fylla sin uppgift måste förtroendet för dess neutralitet i politiska frågor vara orubbat.”

Denna referens används för att betona den viktiga balansen mellan Lagrådets juridiska granskning och den demokratiskt valda regeringens politiska handlingsutrymme.

Diskussionen reflekterar en bredare spänning i svensk kriminalpolitik mellan evidensbaserade åtgärder och mer värderingsstyrda politiska överväganden. Regeringens straffskärpningar, som är en central del av Tidöavtalet, har mötts av kritik från olika håll, men ministern står fast vid att dessa reformer är både välgrundade och nödvändiga.

Straffpolitiken har blivit en av de mest omdebatterade frågorna under den nuvarande regeringens tid vid makten, med en tydlig förflyttning mot hårdare straff och utökade befogenheter för rättsväsendet. Huruvida denna politik kommer att leda till minskad brottslighet eller primärt tillgodose ett samhälleligt rättvisebehov återstår att se.