Gina Gustavsson: Alla politiker borde vara rädda för makten de fått och impulsen att missbruka den

I Sverige rapporteras den lägsta välbefinnandenivån under småbarnsåren, vilket framkom under lanseringen av Payam Moulas nya bok ”Det goda”. Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden, presenterar i boken en vision av ett postliberalt samhälle som enligt honom skulle kunna förbättra livskvaliteten för medborgarna.

I Moulas samhällsutopi skildras livet för den fiktiva bebisen Tage, vars båda föräldrar stannar hemma den första månaden efter födseln – endast två veckor mer än dagens föräldraledighetsmodell. Efter denna period återgår pappan till arbetet medan mamman stannar hemma, med viss avlastning från den äldre generationen.

Denna vision väcker frågor om traditionella könsroller. Bilden som målas upp liknar i mångt och mycket en konventionell familjestruktur där kvinnan får huvudansvaret för barn och hem. Kritiker menar att detta riskerar att kväva kvinnors autonomi och självständighet, då omsorgsarbete ofta innebär att sätta andras behov framför sina egna.

Moulas kritik av liberalismen löper som en röd tråd genom boken. Han argumenterar för att vi har trätt in i en ”postliberal era” där 1700- och 1800-talets liberala idéer bör lämnas bakom oss. Detta väcker frågor om vilka aspekter av liberalismen som egentligen bör överges. Är det grundlagar, maktdelning, yttrande- och tryckfrihet? Eller skyddet för minoriteter mot majoritetens förtryck?

När Moula först började diskutera postliberalism omkring 2020 kunde dessa idéer uppfattas som teoretiska och relativt ofarliga. Sedan dess har dock begreppet fått en mer konkret och ibland problematisk innebörd. Postliberala idéer har fått genomslag främst på högerkanten av det politiska spektrumet, med kontroversiella uttryck i USA och Ungern.

I USA har postliberala tänkare som statsvetaren Patrick Deneen vid katolska universitetet Notre Dame gett ut böcker med titlar som ”Regime change” och vägrat att fördöma politiskt våld i samband med stormningen av Kapitolium. JD Vance, USA:s vicepresident, har uttryckt att han influerats starkt av postliberala idéer. I Europa har Viktor Orbáns ”illiberala demokrati” i Ungern blivit ett slags vallfartsort för postliberala tänkare, enligt rapportering från Politico i augusti 2023.

Det är anmärkningsvärt att Moula i sin bok från 2024 inte nämner dessa konkreta exempel på postliberalism i praktiken, trots att han delvis tycks dela Deneens kombination av aristoteliskt dygdeideal som mål med machiavellisk maktrealism som medel. Moula erbjuder dessutom en påfallande positiv beskrivning av Machiavellis ”Fursten”, ett verk som traditionellt betraktats som en handbok i hänsynslös maktutövning.

Likt Deneen förespråkar Moula en starkare exekutiv makt på bekostnad av institutioner som remissinstanser, lagråd och domstolar. Han menar att politiker inte bör vara så rädda för att utöva sin makt. Detta står i stark kontrast till liberala tänkare som Judith Shklar, som hävdar att rädslan utgör själva grunden för liberalismen – rädslan för att behöva leva under någon annans godtyckliga makt.

Detta för oss tillbaka till frågan om småbarnsårens missnöje. Kanske är det inte själva föräldraskapet som gör människor olyckliga, utan känslan av att förlora kontrollen över sitt eget liv? Att vara underkastad en annans vilja – i detta fall ett barns – kan upplevas som en form av ofrihet, oavsett hur meningsfull den än må vara.

Moulas vision av det goda samhället väcker således fundamentala frågor om frihet, autonomi och makt – frågor som varit centrala i den politiska filosofin i århundraden. Medan han kritiserar liberalismen för dess individualism, riskerar hans postliberala alternativ att urholka just de skyddsmekanismer som värnar om individens frihet gentemot kollektivets eller statens makt.

I en tid då liberala demokratier utmanas världen över, både från vänster och höger, blir denna debatt särskilt angelägen. Vilka aspekter av liberalismen är värda att bevara, och vilka bör omprövas? Moulas bok bjuder in till denna viktiga diskussion, även om hans egna svar kan ifrågasättas.