Gina Gustavsson: Det är ett misstag att avfärda religionens roll i politiken

I en tid när religion och politik blir allt svårare att separera, öppnar sig nya perspektiv på den kristna nationalismens roll i USA:s politiska landskap. Den ofta förenklade bilden av kristna värderingar som exklusivt kopplade till konservativa krafter utmanas nu av progressiva röster som använder samma religiösa grund för motsatta politiska slutsatser.

Barack Obama uttryckte redan för 20 år sedan att det vore en ”absurditet” att kräva att religiösa politiker ska avhålla sig från att ”föra in sin personliga moral i offentliga politiska debatter”. Detta påminner oss om komplexiteten i förhållandet mellan tro och politik – en relation som inte alltid är så enkel att särskilja som många sekulära liberaler kanske önskar.

James Talarico, det demokratiska stjärnskottet från Texas som nyligen vann primärvalet i delstaten, exemplifierar denna komplexitet. Som både utbildad lärare och presbyteriansk pastor har Talarico fått stor uppmärksamhet genom en viral intervju med Stephen Colbert. Intervjun sändes på Youtube efter att tv-bolaget CBS drog tillbaka den av rädsla för att bryta mot regler om opartiskhet.

I intervjun beskriver Talarico hur han kämpar mot den kristna nationalismen – men gör det i Jesu namn. Både han och Colbert, som också är kristen, betonar att det vore förminskande för Gud att kopplas till något så världsligt som ett politiskt parti. Talarico förespråkar pluralism, tolerans och en ambitiös ekonomisk vänsterpolitik med hänvisning till det kristna budet om att älska sin nästa.

Ännu mer anmärkningsvärt är hur Talarico försvarar aborträtten genom att tolka jungfru Marias berättelse som ett exempel på samtycke till att bära Guds barn. Han motiverar även transpersoners rättigheter med argumentet att ”Gud är ickebinär”, enligt Newsweek.

Denna progressiva användning av kristna referenser har väckt debatt. Historikern Heath W Carter menar att Talarico i själva verket representerar en form av kristen nationalism, fast från vänsterhåll. Den nyligen utgivna boken ”Chosen land: How Christians made America and Americans remade Christianity” påminner också om hur många inom den amerikanska vänstern tidigare ignorerat separationen mellan kyrka och stat – något högern nu beskylls för. Abraham Lincoln och Martin Luther King är tydliga exempel på progressiva ledare som använde religiösa argument i kampen mot slaveri och rassegregation.

Men sociologerna Andrew Whitehead och Samuel Perry betonar i sin bok ”Taking America Back for God” att en kristen nationalist måste anse att endast kristna fullt ut räknas som en del av nationen. Denna definition innebär att kristna nationalister typiskt anser att politiska ämbeten endast bör innehas av kristna, medan sekulära personer, judar eller muslimer anses vara moraliskt underlägsna eller inte tillräckligt lojala mot nationen.

Den tyske filosofen Jürgen Habermas, samtalsdemokratins stora försvarare som nyligen gick bort, erbjuder ett intressant perspektiv på frågan. Habermas, som länge ville rensa bort religiösa argument från offentligheten, ändrade sig efter en omvälvande dialog med den blivande påven Joseph Ratzinger 2004. Han började då förespråka ”postsekularitet” – ett tillstånd där religion inte längre förväntas försvinna med ökad upplysning. I detta perspektiv bör varken religiösa eller sekulära personer hålla sina övertygelser om vad som är heligt utanför den offentliga debatten.

I nekrologerna över Habermas har många betonat förlusten av ”efterkrigstidens progressiva grundackord”, som Göran Greider elegant formulerade det i DN. Men det förtjänar att påpekas att Habermas tankar om postsekularitet och behovet av dialog mellan sekulära och religiösa perspektiv lever vidare och till och med frodas i dagens politiska klimat.

Detta utgör något trösterikt och hoppfullt i en tid när den liberala demokratin står under allt större press. Som Habermas troligen skulle påpeka – tröst och hopp är inte längre enbart viktiga för dem som tror på Gud, utan även för alla som tror på den allt mer utmanade liberala demokratiska ordningen.