Gina Gustavsson: Konservatismen är politikens ål: hal, utrotningshotad – och lockar Timbrochefer

I svensk politik har frågan om en möjlig allians mellan liberaler och konservativa åter hamnat i rampljuset. Detta efter att tankesmedjorna Timbro och Oikos presenterade ”Tidö 2.0”, en så kallad liberalkonservativ reformagenda. Initiativet har väckt debatt om de ideologiska skillnaderna och likheterna mellan dessa politiska riktningar.

För många är frågan om liberala och konservativa värderingar kan samexistera inte bara politiskt relevant utan även personlig. Trots ideologiska skillnader finns det beröringspunkter där dessa grupper kan mötas – oro över sociala mediers påverkan, ordningsproblem i skolan eller kritik mot överkonsumtion i klimatkrisens tidevarv.

Kritiker menar dock att Tidö 2.0 saknar både genuint liberala och konservativa element. Konservatismen beskrivs ofta som ideologiernas mest svårfångade, en politisk inriktning som värnar pragmatism och lokal anpassning framför utopier och principer. Detta har gjort det möjligt för Sverigedemokraterna att under det senaste decenniet gradvis lägga beslag på begreppet i Sverige.

Tankesmedjan Oikos, som formellt är fristående men grundades av SD-toppen Mattias Karlsson, har tillsammans med Timbro blivit ett nav för den självutnämnda konservativa rörelsen. När Tidö 2.0 lanserades syntes många SD-politiker bland deltagarna, liksom vid invigningen av ”Konservativa sällskapet” där Erik Almqvist – känd från järnrörsskandalen 2010 – är engagerad.

En central fråga är dock hur konservativa dessa aktörer egentligen är. Till skillnad från traditionell konservatism, som ända sedan Edmund Burkes kritik av franska revolutionen motsatt sig radikala samhällsomstöpningar, förespråkar dagens självutnämnda konservativa omfattande förändringar. Oikos programansvarige Arvid Hallén, en av författarna bakom Tidö 2.0, talar om att ”förändra det som måste förändras för att bevara det som måste bevaras”.

Det är dock oklart exakt vad som ska bevaras. Historiskt sett har konservativa värnat institutioner, men SD-sfären ser universitet, public service, civilsamhället och statliga myndigheter som ”de andras institutioner” som nu ska reformeras i grunden. Hallén beskriver den nuvarande regeringen som ”den största och viktigaste reformregeringen i Sverige på många decennier” och betonar dess ”totala” omläggning av invandrings- och kriminalpolitiken.

Denna brådska och vilja till genomgripande reformer står i stark kontrast till sekelgamla konservativa principer som traditionellt betraktat just hastiga och omfattande samhällsförändringar som farliga.

Den klassiska liberalkonservatismen, som statsvetaren Katarina Barrling beskriver i essän ”Mångsidig liberalism och undflyende konservatism”, bygger på en gemensam insikt om människans potentiella grymhet. Detta har historiskt förenat liberaler och konservativa i stödet för maktdelning och skydd av individen mot statens övergrepp.

Men kritiker menar att Tidö 2.0 går i motsatt riktning genom förslag om utvisning på basis av brottsmisstanke, sänkt fängelsestandard för utvisningsdömda och försvagade skydd mot hets mot folkgrupp – åtgärder som skulle minska minoriteters skydd mot majoriteten.

I podcasten Aurora uttrycker Hallén att liberalkonservatismen anses för vek och modern i SD-kretsar: ”Om någon hade sagt till Arvid Lindman att du är till hälften liberal, då hade han liksom slagit personen på käften.”

Denna attityd väcker frågor om huruvida SD-sfärens tolkning av konservatism verkligen ligger i linje med den historiska konservativa traditionen. Kritiker efterlyser att genuint konservativa i Sverige tydligare markerar denna skillnad och inte låter en politisk rörelse med radikala förändringsambitioner monopolisera det konservativa begreppet.