Gina Gustavsson: Varför ska vi lita på polisen när de beter sig som på Risbergska?

Under måndagen kom den första officiella utredningen av händelseförloppet vid Risbergska gymnasiet, där en av de värsta masskjutningarna i Sveriges moderna historia ägde rum. Rapporten och myndigheternas hantering av ärendet har dock väckt fler frågor än svar och blottar en rad brister i såväl den akuta insatsen som den efterföljande kommunikationen.

Det mest anmärkningsvärda är hur polisen nu försöker lägga delar av ansvaret på de anhöriga till offren, när det egentligen är myndigheternas eget agerande som borde granskas kritiskt. Detta framstår som ett försök att avleda uppmärksamheten från de egna bristerna i hanteringen av tragedin.

Från första stund har informationsflödet präglats av oklarheter. Anhöriga fick vänta orimligt länge på besked om sina närstående, och flera familjer har vittnat om hur de i timmar lämnades i ovisshet medan rykten spreds i sociala medier. När informationen väl kom, var den ofta motstridig och förvirrande.

Utredningen visar nu att det fanns allvarliga brister i samordningen mellan polis, sjukvård och krisstöd. Kommunikationskedjan bröt samman på flera punkter, vilket ledde till att viktig information aldrig nådde fram till dem som behövde den mest – de anhöriga.

Särskilt allvarligt är att polisen, som borde vara den samordnande myndigheten i en sådan krissituation, nu verkar vilja fördela skulden. I rapporten finns formuleringar som antyder att de anhörigas agerande skulle ha försvårat polisens arbete, trots att det är polisens skyldighet att ha rutiner för att hantera just sådana extraordinära situationer.

Vad som också framkommer är att beredskapsplanen för skolskjutningar var bristfällig och i vissa delar helt obefintlig. Detta trots att Sverige under de senaste åren sett en oroväckande ökning av grovt våld bland unga. Flera experter har länge varnat för att Sverige inte är tillräckligt förberett för den här typen av händelser, men varningarna tycks ha ignorerats.

Statsvetenskaplig forskning visar att tillit till myndigheter är en av grundpelarna i ett välfungerande demokratiskt samhälle. När myndigheter agerar som polisen nu gör – genom att delvis skylla ifrån sig på de drabbade – riskerar det att allvarligt undergräva denna tillit. Detta är särskilt problematiskt i en tid när förtroendet för samhällsinstitutioner redan är ansträngt.

Den bristfälliga hanteringen av Risbergska-fallet följer ett oroande mönster som även setts i andra krissituationer i Sverige under senare år. Pandemin, skogsbränderna 2018 och nu denna tragedi visar alla på liknande brister i krisberedskap och kommunikation.

Vad som nu behövs är en fullständig och oberoende granskning av hela händelseförloppet. En sådan utredning bör inte genomföras av polisen själv utan av en extern part med mandat att kritiskt granska alla inblandade myndigheter. Endast så kan man säkerställa att lärdomar verkligen dras och att nödvändiga förbättringar genomförs.

De anhöriga förtjänar inte bara svar utan också en ursäkt för den bristfälliga hanteringen. De förtjänar att veta exakt vad som hände och varför kommunikationen brast. Och framför allt förtjänar de att bli bemötta med respekt, inte bli beskyllda för att ha försvårat polisens arbete.

Sverige behöver dra lärdom av denna tragedi för att kunna förhindra liknande händelser i framtiden och för att bättre kunna hantera krissituationer när de uppstår. Detta kräver en ärlig självrannsakan från myndigheternas sida, något som tyvärr verkar saknas i den nu presenterade rapporten.

När stater och myndigheter misslyckas med att skydda sina medborgare är det allvarligt nog. När de sedan försöker undvika ansvar genom att delvis lägga skulden på offren och deras anhöriga, blir det än mer problematiskt. Det är just denna typ av ansvarsundvikande som nu tycks prägla hanteringen av Risbergska-tragedin, och det är djupt oroande för alla som bryr sig om ett välfungerande demokratiskt samhälle.