Isobel Hadley-Kamptz: För Trumps USA är den europeiska demokratin det stora hotet

I USA:s vändning sätts europeisk säkerhet på spel

Frankrikes president Emmanuel Macron uppges ha varnat den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj i ett samtal förra veckan. Varningen gällde att USA i sina pågående försök att få till ett fredsavtal kan komma att lura Ukraina. Tysklands förbundskansler Friedrich Merz ska även ha uppmanat Zelenskyj att vara ytterst försiktig.

För den som följt Donald Trumps inställning till Ryssland och kriget i Ukraina är dessa varningar knappast överraskande. Trumps historiskt ambivalenta hållning gentemot Kreml och hans uttalade skepsis mot att fortsätta stödja Ukraina väcker berättigad oro i europeiska huvudstäder.

Under den första tiden efter Trumps återval har Ukraina fortsatt att upprätthålla diplomatiska förbindelser med USA, främst på grund av landets akuta behov av amerikanskt stöd i form av Patriotmissiler och underrättelseuppgifter. Denna strategi förefaller dock nu ha nått vägs ände, särskilt efter att USA presenterat en så kallad fredsplan som av många bedömare beskrivs som en önskelista från Kreml.

Än mer oroväckande är USA:s nya nationella säkerhetsstrategi, som tydligt markerar ett paradigmskifte i amerikanskt tänkande. I dokumentet framställs inte längre Ryssland som det primära strategiska hotet mot USA, utan snarare den liberala demokratin i Europa. Detta speglar tydligt den radikalhögerideologi som vice president JD Vance representerar inom Trumpadministrationen.

Säkerhetsstrategin bygger delvis på den kontroversiella och vetenskapligt ogrundade ”folkutbytesteorin” och varnar för att europeiska Natoländer inom kort inte längre kommer att vara ”europeiska”. Mer alarmerande är att dokumentet förespråkar ett aktivt amerikanskt ingripande i europeisk politik till förmån för högernationalistiska partier med Kreml-sympatier. Enligt strategin bör EU försvagas och nyckelländer som Polen uppmuntras att distansera sig från unionen. Vidare ska inga fler länder släppas in i Nato – en position som sammanfaller med Rysslands långvariga krav.

Dessa förändringar representerar en dramatisk omsvängning i transatlantiska relationer. USA framstår nu i många avseenden inte längre som en allierad till det demokratiska Europa utan snarare som en motståndare. Medan europeiska länder länge har behövt hantera ryska påverkansförsök i samband med nationella val, måste de nu också förbereda sig på liknande aktioner från väst.

Detta nya geopolitiska landskap innebär att Europa och EU måste ta ett större eget ansvar för att motverka Rysslands aggression, både för att stödja Ukraina och för att säkra hela regionens säkerhet. En central och brådskande fråga rör de frysta ryska tillgångarna, som skulle kunna användas för både återuppbyggnad av Ukraina och förstärkning av landets militära kapacitet.

EU-toppmötet den 18 december kan vara ett avgörande tillfälle för ett sådant beslut. Frågan är om unionens politiska ledare kommer att visa den ryggrad och beslutsamhet som situationen kräver. Detta blir ett kritiskt test för EU:s förmåga att agera enhetligt och kraftfullt i en tid då den traditionella säkerhetsstrukturen i Europa genomgår en grundläggande förändring.

Europas säkerhetspolitiska utmaningar har sällan varit större sedan kalla krigets slut. Med ett Ryssland som fortsätter sin aggression mot Ukraina och en tidigare pålitlig allierad som nu aktivt motarbetar europeiska värderingar och intressen, står kontinenten inför ett strategiskt vägskäl. Hur EU hanterar denna situation kommer att definiera Europas säkerhet och inflytande för årtionden framöver.