Isobel Hadley-Kamptz: Om Kristersson inte vill tänka på otrevliga saker borde han byta jobb

I skuggan av Trumps hot: Sveriges försvar i en osäker tid

När statsminister Ulf Kristersson nyligen intervjuades under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen fick han en fråga som många svenskar undrar över: finns det en plan om USA skulle överge sina Nato-åtaganden? Statsministern undvek att ge ett direkt svar och menade att han är ”väldigt emot att ta en upphetsad situation just nu till intäkt för att dra långtgående slutsatser om något vi inte vill ska inträffa.”

Denna försiktiga hållning är begriplig men samtidigt problematisk. Hela försvarsplaneringens grundidé är just att förbereda sig för det oönskade. Ett starkt försvar och tydlig avskräckningsförmåga minskar risken för att hamna i de situationer vi helst vill undvika.

Det är naturligtvis svårt att ta in att Donald Trump öppet hotar Danmark – ett av Natos grundarländer och en allierad som konsekvent stött USA i internationella insatser, bland annat i Afghanistan och Irak. Den amerikanska omsvängningen, både i förhållande till omvärlden och till landets egen demokratiska tradition, framstår som närmast otänkbar. Ändå har den inträffat.

Sveriges tidigare försvarspolitiska misstag påminner oss om farorna med att undvika obekväma sanningar. Den omfattande nedrustningen under 2000- och 2010-talet grundades just i en ovilja att tänka på scenarier som kändes alltför avlägsna eller obehagliga. Frågan är om vi nu återigen blundar för obekväma realiteter?

Kärnvapenfrågan illustrerar detta dilemma. Majoriteten av världens länder är för kärnvapennedrustning och emot spridning av kärnvapen till fler länder. Men hur ska Sverige och andra länder agera när vår primära säkerhetshotande aktör både besitter kärnvapen och regelbundet använder dem som påtryckningsmedel, samtidigt som USA:s tidigare så självklara säkerhetsgarantier nu framstår som osäkra?

De amerikanska säkerhetsutfästelserna har varit avgörande för att begränsa spridningen av kärnvapen. När Sverige 1972 slutgiltigt avvecklade sitt kärnvapenprogram var det främst för att vi fått garantier om att omfattas av USA:s kärnvapenparaply. Liknande överväganden har gjorts av länder som Sydkorea, som lever under konstant hot från en kärnvapenbestyckad granne i norr.

När dessa garantier inte längre uppfattas som pålitliga förändras hela den strategiska situationen. Vi kommer sannolikt att inom överskådlig framtid se hur länder som Sydkorea och Polen skaffar egna kärnvapen – inte av krigslystnad utan av nödvändighet för att upprätthålla en trovärdig avskräckningsförmåga mot sina fiender.

På grund av Donald Trumps uttalanden och den osäkerhet han skapar hotar därmed hela den internationella icke-spridningsdoktrinen att falla samman. Hur Sverige ska positionera sig i denna nya verklighet för att säkerställa vår och våra grannländers säkerhet är en fråga som måste diskuteras öppet och ärligt, även om den är obekväm för den politiska ledningen.

Vi står inför en avgörande förändring i det säkerhetspolitiska landskapet, där tidigare självklara allianser och garantier inte längre kan tas för givna. Detta ställer nya krav på Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.

Den europeiska säkerhetsarkitekturen, som byggt på amerikansk närvaro och garantier sedan andra världskrigets slut, står inför sin kanske största utmaning. För ett land som Sverige, som nyligen blivit Nato-medlem delvis som svar på Rysslands aggressiva agerande, blir denna osäkerhet särskilt påtaglig.

Det är inte längre hållbart att undvika dessa svåra frågor med hänvisning till att de representerar scenarier vi inte vill ska inträffa. Tvärtom är det just genom att förebereda sig för det värsta som vi bäst kan arbeta för att undvika det. Detta är försvarstänkandets kärna och en insikt som bör genomsyra även den högsta politiska ledningens kommunikation och planering.