Isobel Hadley-Kamptz: Ukraina har luftvärnsdrönare – och nu vill USA ha den

I den eskalerade konflikten mellan USA och Iran står USA nu inför en oroande insikt – landets ammunitionslager sinar i snabb takt. Enligt Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har fler Patriotmissiler använts mot Iran under endast tre dagar än vad Ukraina fått tillgång till under de fyra år som gått sedan Rysslands fullskaliga invasion inleddes.

Pentagon varnade faktiskt redan innan det första anfallet om att ammunitionslagren var otillräckliga för en längre konflikt, men detta var varningar som president Donald Trump valde att bortse från. USA tycks dessutom ha underskattat vilken skada Irans relativt enkla och billiga Shahed-drönare kan åstadkomma, samt hur resurskrävande det är att försvara sig mot dem.

Ryssland använder en egen variant av samma Shahed-drönare i sina kontinuerliga attacker mot den ukrainska civilbefolkningen. Detta har tvingat Ukraina att utveckla egna kostnadseffektiva luftvärnsdrönare samt den militära kompetens som krävs för att använda dem optimalt. I dagsläget är Ukraina, utan överdrift, världsledande när det gäller försvar mot just iranska drönare.

Det är därför knappast förvånande att både USA och Gulfstaterna som också attackeras av Iran nu vänder sig till Kyiv för assistans. Detta sker mot bakgrund av att både Trump och hans vicepresident JD Vance upprepade gånger kritiserat Zelenskyj för bristande tacksamhet och hävdat att Ukraina inte har en tillräckligt stark position för att ställa krav i eventuella fredsförhandlingar. Så sent som häromdagen anklagade Trump sin företrädare Joe Biden för att ha skänkt bort amerikanska missiler till Ukraina.

Ukraina må inte ha alla trumfkort på hand i geopolitiska sammanhang, men landet besitter världens mest effektiva luftvärnsdrönare. Nu vill både USA och de förmögna Gulfstaterna få tillgång till både drönarna och den ukrainska expertisen för att använda dem.

Zelenskyj har redan uttryckt villighet att bistå, och detta handlar sannolikt inte enbart om att upprätthålla goda relationer med Trump. Det finns flera pragmatiska skäl. Dels handlar det om finansiella aspekter – om länder som Bahrain och Förenade Arabemiraten köper ukrainskt drönarluftvärn innebär det välbehövliga intäkter till den ukrainska försvarsindustrin, som då kan expandera ytterligare. En Patriotmissil kostar miljontals dollar, medan varje luftvärnsdrönare endast kostar några tusen dollar. Även med en rimlig vinstmarginal för Ukraina gör köparna således en mycket fördelaktig affär.

Ur ett rent ukrainskt perspektiv utgör dessutom den alarmerande förbrukningen av Patriotmissiler i Iran ett indirekt problem även för Ukraina. De ukrainska luftvärnsdrönarna ger inte tillräckligt skydd mot tyngre ryska anfall – för detta krävs konventionellt missilförsvar.

Denna situation skulle potentiellt kunna få Trump att omvärdera sin syn på Ukrainas kapacitet, som han tidigare förefaller ha underskattat. Att presidenten uttryckligen skulle visa tacksamhet för den ukrainska hjälpen är dock troligen för mycket att hoppas på.

Situationen illustrerar den komplexa geopolitiska verklighet som råder, där länder som tidigare varit i mottagarposition av militärt stöd nu kan bli avgörande för sina tidigare välgörares framgång. Den belyser också hur teknologisk innovation, särskilt inom kostnadseffektivt försvar, kan förändra maktbalanser i moderna konflikter.

Det återstår att se hur denna nya dynamik kommer att påverka relationerna mellan USA och Ukraina framöver, särskilt med tanke på den inkonsekventa hållning som Trump visat gentemot Ukraina. Klart är dock att Ukraina nu har en möjlighet att visa sitt värde som militär partner på ett sätt som kan stärka landets position internationellt, trots de pågående utmaningarna på hemmaplan.