Klyftan mellan ekonomisk forskning och politisk praktik växer

En fråga som länge varit central i den ekonomiska debatten är forskningens inflytande på den ekonomiska politiken. Under de senaste åren har detta samband visat tecken på att försvagas, vilket väcker oro bland ekonomer och samhällsdebattörer.

Den ekonomiska politiken kan aldrig utformas enbart baserat på forskning. Politiska beslut måste grundas både på värderingar och kunskap, och osäkerheten kring olika ekonomiska effekters storlek är ofta betydande. Ändå blir politiken rimligtvis bättre om den tar hänsyn till tillgänglig vetenskaplig kunskap.

Ett internationellt skräckexempel är Trumps ekonomiska politik i USA, som på flera områden har frikopplats från etablerad forskning. Föreställningen att tullar skulle vara välfärdshöjande strider exempelvis mot grundläggande slutsatser i både teoretisk och empirisk forskning. Men även i Sverige finns en oroande tendens att den ekonomiska politiken blir allt mindre forskningsanknuten.

1990-talet representerar sannolikt höjdpunkten för forskningens inflytande på svensk ekonomisk politik. Den stora skattereformen 1990–91 byggde på gedigna forskningsunderlag. Införandet av ett strikt budgetramverk och övergången till en oberoende riksbank med inflationsmål vägleddes av forskningsinsikter om hur väl utformade institutioner kan motverka kortsiktig politik. Även EMU-utredningen visade på den tidens politiska vilja att beakta ekonomisk forskning i beslutsfattandet.

Under sin tid som finansminister (2006–14) argumenterade Anders Borg kraftfullt för en forskningsbaserad sysselsättningspolitik. Hans strävan att basera politiska beslut på forskning var genuin, även om han ofta ansåg sig ha större förmåga än akademiska professorer att tolka forskningsresultaten.

De senaste åren har dock den ekonomiska politiken på allt fler områden avvikit från vad som kan ses som majoritetsuppfattningar inom ekonomkåren. Exempel på detta är:

• Privatiseringen av Arbetsförmedlingens matchningstjänster (2019) trots avsaknad av empiriskt stöd för ökad effektivitet
• Sänkta drivmedelsskatter och elprisstöd (2022–23) som försvagade prissignalerna om hushållningsbehov
• Parlamentariska saldomålskommitténs avvisande (2024) av underskott för att finansiera temporärt höga investeringar
• Politikernas beslut att lånefinansiera permanent högre försvarsutgifter
• Regeringens föreslagna matmomssänkning trots samstämmiga studier om dess ineffektivitet som fördelnings- och konjunkturpolitik
• Den föreslagna sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga, vilket enligt forskningen är ett dyrt sätt att skapa jobb
• Den ensidiga ekonomiska satsningen på kärnkraft utan stöd av gediget utredningsarbete
• Den politiska oviljan till en större skattereform baserad på principer om neutralitet och likformighet

Ett nytt fenomen är den växande partipolitiska enigheten om att föra en annan politik än den ekonomer rekommenderar. Detta syns tydligt i frågor som elprisstöden, de sänkta drivmedelsskatterna och förändringarna i de finanspolitiska målen. Det saknas även politiskt stöd för ekonomers återkommande förslag om högre beskattning av ägda bostäder.

Den växande klyftan mellan politiker och ekonomer kan knappast förklaras på annat sätt än att politiken i allt högre grad styrs av valtaktik. Partierna positionerar sig i ekonomiska frågor allt närmare varandra för att anpassa sig till vad de tror är populärt bland väljarna.

Men väljarnas inställning formas i hög grad av den politiska argumentationen. Politiker har därför ett ansvar för att förmedla relevant kunskap om konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Exempelvis skulle högre beskattning av ägda bostäder kunna möjliggöra lägre skatt på arbete, med potentiellt ökade inkomster för samhället som helhet. Kompensation för högre matpriser skulle kunna ske genom generella skattesänkningar eller bidrag som upprätthåller hushållens köpkraft utan att styra konsumtionen mot just livsmedel.

Kvaliteten på den politiska diskussionen om ekonomi har dessvärre sjunkit markant. Den ekonomiska debatten mellan politiker saknar idag i stort sett kunskapsvärde och har få likheter med de diskussioner som förs bland ekonomer.

För att höja nivån på den ekonomiska debatten behövs någon form av ”diskussionspolitiskt ramverk”. Media skulle kunna bidra genom att organisera politiska debatter som prioriterar informationsvärde framför underhållningsvärde. Detta innebär mindre fokus på rappa slagordsdueller och högre krav på att politikerna diskuterar för- och nackdelar med olika förslag på ett sätt som förhåller sig till forsknings- och andra expertunderlag.