Lars Calmfors: Trumps krig kan sabotera den svenska återhämtningen

Den globala ekonomin står inför nya utmaningar till följd av kriget i Mellanöstern. Ekonomiska analytiker försöker nu förutse hur länge olje- och gaspriserna kommer att stiga och vilka konsekvenser detta kommer att få för inflation och konjunktur världen över.

Situationen kan utvecklas till en andra allvarlig utbudsstörning inom kort tid, efter den energi- och livsmedelsprischock som uppstod 2022–2023 i samband med Rysslands invasion av Ukraina.

Parallellerna till 1970-talets oljepriskriser är slående. Den första globala inflationschocken inträffade 1973–1975 när arabstaterna införde ett oljeembargo mot västländerna efter jom kippurkriget mellan Egypten/Syrien och Israel. En andra internationell inflationstopp med tvåsiffriga prisökningar följde runt 1980 när oljeproduktionen minskade i Iran i samband med revolutionen och kriget med Irak.

Som Mark Twain lär ha sagt: historien upprepar sig inte, men den rimmar. Den ekonomiska utvecklingen under 2020-talet kan mycket väl komma att bekräfta denna observation.

Det finns dock viktiga skillnader jämfört med 1970-talet. Dagens ekonomier är mindre oljeberoende. Inflationen har efter toppen 2022 sjunkit tillbaka snabbare än efter toppen 1973–74, främst tack vare en konsekvent inflationsbekämpande penningpolitik från centralbankernas sida.

Dessutom sammanföll 1970-talets oljeprisstörningar med en minskad trendmässig produktivitetstillväxt, vilket förvärrade inflationsproblemen eftersom lönerna inte anpassade sig nedåt tillräckligt snabbt. Idag finns inga tecken på minskade produktivitetsökningar – tvärtom kan den expanderande användningen av AI driva utvecklingen i motsatt riktning.

Trots dessa skillnader kan konflikten i Mellanöstern leda till både en ny inflationstopp och en försämrad konjunkturutveckling globalt och i Sverige. Effekternas omfattning beror på hur länge Hormuzsundet förblir stängt för frakttransporter och hur gulfstaternas produktionskapacitet för olje- och gas påverkas.

Vid ett långvarigt krig kan inflationen temporärt bli ett par procentenheter högre och BNP-tillväxten betydligt lägre än tidigare prognoser, både i euroområdet och i Sverige.

För centralbankerna blir det en svår balansgång mellan att hålla nere inflationen och samtidigt stötta konjunkturen. Ju mer de oroar sig för att en ny inflationstopp ska underminera förtroendet för inflationsmålen, desto mer kommer inflationsbekämpningen att prioriteras på bekostnad av konjunkturstabiliseringen.

Med tanke på det svaga opinionsstödet för kriget i USA och risken för ökade levnadskostnader inför mellanårsvalet, borde Republikanerna ha intresse av ett snabbt avslut på konflikten. De olika mål som angetts för anfallet på Iran ger Donald Trump flexibilitet att när som helst förklara uppdraget som slutfört. Samtidigt kan en alltför stark bindning till långtgående mål om ”villkorslös kapitulation” göra det svårt för honom att backa.

Utvecklingen beror också på andra aktörer. Israel är sannolikt mer benäget än USA att förlänga kriget för att maximalt försvaga Iran. De iranska ledarna kan å sin sida, trots att de rimligen borde vilja avsluta kriget, se ett fortsatt krig med förstörda produktionsanläggningar i gulfstaterna och blockad av Hormuzsundet som en ”investering” som ökar kostnaderna för omvärlden och därmed minskar risken för framtida angrepp.

Även med kraftigt reducerad militär förmåga kan Iran fortsätta att angripa gulfstaternas produktionsanläggningar och störa frakttransporter genom drönar- och missilattacker.

För Sverige kan ett utdraget krig både höja inflationen och motverka den efterlängtade konjunkturuppgången. Detta kan paradoxalt nog göra regeringens finanspolitik, som kritiserats för att vara alltför expansiv, mer passande eftersom behovet att stötta efterfrågan ökar. Även matmomssänkningen, som tillfälligt dämpar inflationen, framstår i detta ljus som en mer lämplig åtgärd. Tidöpartierna kan således ha ”tur” med sin valbudget.

Samtidigt finns risken att höjda drivmedels- och elpriser under ett valår lockar svenska politiker till nya sänkningar av drivmedelsskatterna och elprisstöd, trots att sådana prisökningar är marknadssignaler om knapphet som inte bör motverkas. Med den alltmer populistiska inriktningen i alla partiers ekonomiska politik under senare år är denna risk överhängande.

Sammanfattningsvis visar krisen i Mellanöstern hur ekonomiska prognoser blivit betydligt osäkrare på grund av en alltmer oförutsägbar geopolitik. Osäkerheten kommer i allt högre grad från USA. På bara ett år har Trumpadministrationen infört omfattande tullar, minskat stödet till Ukraina och pressat landet att ge upp mer territorium, hotat att annektera Grönland, angripit Venezuela och startat två krig med Iran. Detta representerar ett verkligt paradigmskifte i internationell politik och ekonomi.