Utvisningsmaskineriet rullar vidare trots regeringens löften

Trots statsminister Ulf Kristerssons tidigare uttalande om att regeringen skulle backa gällande tonårsutvisningar, fortsätter verkställandet av de beslut som vunnit laga kraft. Aftonbladets reportage om syskonen Najib och Aliya belyser en verklighet som många svenskar sannolikt är omedvetna om.

Syskonen, som bott i Sverige i nästan ett decennium, studerat och arbetat, står inför utvisning medan deras mamma och småsyskon har rätt att stanna kvar i landet. Men historien blottlägger också en annan problematik – förhållandena på de så kallade förvaren där utvisningshotade personer hålls i väntan på verkställighet.

”Det är som ett fängelse. Man känner sig som ett djur, bara äter och sover, äter och sover, varje dag samma sak,” berättar Aliya i reportaget. Förvarstagnas möjlighet till utomhusvistelse är kraftigt begränsad till korta, övervakade perioder på en liten rastgård omgiven av taggtråd.

Boendesituationen är också anmärkningsvärd. Syskonen delar rum med fyra till sex andra personer, vilket står i stark kontrast till normen inom svenska fängelser där en egen cell länge varit standard. Överbeläggningar som tvingar två fångar att dela cell inom kriminalvården betraktas som ett allvarligt problem.

Det faktum att Najib och Aliya hållits i förvar i sex månader väcker ytterligare frågor om proportionalitet. Sverige har redan kritiserats internationellt för sina långa häktestider, som i genomsnitt är tre månader. Värt att notera är att förvar gäller personer som inte misstänks för något brott men ändå kan hållas inlåsta i upp till ett år. För dömda brottslingar som ska utvisas finns ingen tidsbegränsning alls.

En central fråga är huruvida inlåsning verkligen är nödvändig i fall som detta. När syskonen kallades till Migrationsverket för ett möte, kom Aliya med en take away-mugg eftersom hon planerade att fortsätta till sitt arbete som undersköterska på ett äldreboende efteråt. I stället möttes de av kriminalvården och gränspolisen. Detta tyder knappast på personer som aktivt försöker undgå myndigheterna.

Anledningen till att utvisningen ännu inte verkställts är de praktiska svårigheterna med att skicka människor till Somalia, ett land som saknar en fungerande statsapparat som kan utfärda pålitliga identitetshandlingar. Syskonen, som anlände till Sverige som barn, saknar nödvändiga dokument för att kunna återvända.

Riksrevisionen levererade förra året skarp kritik mot systemet: ”Migrationsverket säkerställer inte att förvaren drivs på ett rättssäkert och kostnadseffektivt sätt… Detta medför risker för onödigt lidande för individen och för höga kostnader för staten.” Enligt gällande regler ska personer endast sättas i förvar om det är sannolikt att de kan utvisas och om det finns en stor risk att verkställandet inte kan genomföras utan inlåsning – principer som uppenbarligen inte följs konsekvent.

Trots den omfattande kritiken har regeringen valt att gå vidare med ett nytt lagförslag som skulle ge förvarspersonalen utökade befogenheter till kroppsvisitering samt förlänga den maximala tiden för förvar från tolv till arton månader. Migrationsminister Johan Forssell (M) har uttryckligen förklarat att syftet är att göra förvarsupplevelsen mer avskräckande.

Fallet med Najib och Aliya väcker grundläggande frågor om proportionalitet, humanitet och ekonomi i det svenska migrationssystemet. Är det verkligen rimligt att hålla integrerade, arbetande personer inlåsta i månader eller år på skattebetalarnas bekostnad, särskilt när utvisningarna i praktiken ofta är svåra eller omöjliga att genomföra?

När regeringen talar om en stramare migrationspolitik, är detta verkligen den typ av åtgärder som svenska folket föreställer sig? Balansen mellan upprätthållandet av migrationsbeslut och respekten för mänskliga rättigheter och värdighet ställs här på sin spets.