Ledare: Det är pinsamt när Simona Mohamsson säger att det handlar om sakpolitik

I helgen överraskade Liberalernas partiledare Simona Mohamsson många genom att ingå ett samarbetsavtal med Sverigedemokraterna, kallat ”Sverigelöftet”. Uppgörelsen har skapat turbulens både inom partiet och i den politiska debatten.

”Det kan ta lite tid att landa,” förklarar Mohamsson om de partikamrater som motsätter sig hennes närmande till Sverigedemokraterna. Hon framhåller att överenskommelsen handlar om sakpolitik och att man måste vara pragmatisk för att få saker gjorda. I en intervju med Svenska Dagbladet uttrycker hon stolthet över att ha fått SD att ”förflytta sig närmare borgerligheten och Liberalerna”.

Jimmie Åkesson har dock en annan bild av situationen. I en intervju med TV4 understryker SD-ledaren att hans parti inte har gjort några eftergifter i samarbetet.

En av punkterna i överenskommelsen gäller satsningar på LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Detta lyfts fram som en liberal seger, men kritiker påpekar att en sådan formulering kunde ha ingått i en överenskommelse med vilket parti som helst. Verklig betydelse får löftet först när det omsätts i budgetsiffror.

Frågan om friskolor och vinster i välfärden har blivit särskilt omdiskuterad. Liberalerna har tidigare lovat en ”nyrenovering” av friskolesystemet för att begränsa oskäliga vinstuttag, främst genom en differentierad skolpeng. Detta har partiet misslyckats med att genomföra inom ramen för Tidösamarbetet, där övriga regeringspartier motsatt sig förslaget.

Nu har Liberalerna höjt ambitionsnivån och talar om en ”utfasning” av vinstintresset i friskolor, vilket de fått med i överenskommelsen med SD. Vad detta konkret innebär är dock oklart. Jimmie Åkesson påpekar att den faktiska innebörden blir en fråga för framtida förhandlingar. Kristdemokraternas ledare Ebba Busch har i sin tur noterat att dokumentet som sådant inte är ”vatten värt”.

Kritiker menar att detta blottlägger tomheten i Liberalernas retorik om sakpolitik. Om partiet verkligen ville avskaffa vinstintresset i skolan, borde man inte ha stängt dörren till alla andra partier som delar den ambitionen.

Mohamssons strategi påminner om företrädaren Johan Pehrsons agerande när han skrev under Tidöavtalet, trots att det innehöll punkter som stred mot liberala hjärtefrågor som bistånd och klimatpolitik. Många bedömare menar att det snarare handlar om partistrategiska överväganden än om sakpolitik.

Bakom kulisserna finns en kalkyl som går ut på att Liberalerna behöver stödröster för att klara riksdagsspärren. Partiledningen tycks vara fast besluten att hålla en tydlig gräns mot Socialdemokraterna, även om det innebär att den tidigare röda linjen mot Sverigedemokraterna måste suddas ut.

Liberalernas nya positionering väcker också frågor om den bredare politiska utvecklingen i Sverige. När tidigare tydliga skiljelinjer i politiken luckras upp, skapas nya konstellationer som kan få långtgående konsekvenser för det politiska landskapet.

För Mohamsson blir den närmaste tiden avgörande. Hon måste övertyga inte bara väljare utan även partikamrater om att den nya strategin är hållbar på längre sikt. Redan nu hörs kritiska röster från liberaler som ser samarbetet med SD som ett principiellt avsteg från partiets värdegrund.

Om överenskommelsen kommer att stärka Liberalerna politiskt återstår att se. Som Mohamsson själv uttrycker det: i den bedömningen kan det ta lite tid att landa.