Ledare: Det krävs en Ebba Busch för att rädda Liberalerna

Efter månaderna av intensiva regeringsförhandlingar mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna börjar sprickor synas allt tydligare i samarbetet. Det som från början framställdes som en enig högerkoalition med gemensamma mål visar nu tecken på interna konflikter, där särskilt relationen mellan Kristdemokraterna och Moderaterna har blivit ansträngd.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har den senaste tiden tagit en alltmer konfrontativ hållning gentemot statsminister Ulf Kristerssons parti. Flera politiska bedömare menar att detta kan vara ett försök från KD att profilera sig tydligare och återta väljare som partiet förlorat till både Moderaterna och Sverigedemokraterna i de senaste opinionsundersökningarna.

Samtidigt syns en märkbar tystnad från Liberalernas håll. Partiets företrädare, däribland Simona Mohamsson, beskrivs av politiska kommentatorer som ”hukande” i den rådande konflikten. Detta reser frågor om Liberalernas roll och identitet i regeringssamarbetet – är de där främst för att stötta Ulf Kristersson, eller för att representera sina väljares intressen?

Liberalernas position är särskilt intressant mot bakgrund av partiets historiska vägval. Efter valet 2022 beslutade partiet att lämna sitt tidigare samarbete med Socialdemokraterna för att istället ingå i en högerregering där Sverigedemokraterna har betydande inflytande. Detta var ett kontroversiellt beslut som splittrade partiet och ledde till flera avhopp från prominenta liberala politiker.

”Liberalernas existensberättigande i svensk politik har alltid varit att försvara liberala värderingar. Nu måste väljarna fråga sig om partiet fortfarande står för dessa värderingar, eller om de blivit ett bihang till Moderaterna,” säger statsvetaren Maria Lindgren vid Stockholms universitet.

Konflikten mellan regeringspartierna har främst handlat om energipolitik, migration och ekonomiska reformer. Kristdemokraterna har kritiserat vad de uppfattar som Moderaternas alltför försiktiga hållning i flera frågor, särskilt rörande kärnkraftsutbyggnad och migrationspolitiken.

Sverigedemokraternas roll i denna dynamik är också komplex. Som stödparti till regeringen har de betydande inflytande över politiken utan att behöva ta direkt ansvar för genomförandet. Detta har skapat en situation där SD kan kritisera regeringens arbete när det passar dem, samtidigt som de får igenom många av sina politiska krav.

Opinionsundersökningar visar att Sverigedemokraterna och Moderaterna fortsätter att vara de dominerande krafterna på högersidan, medan både Kristdemokraterna och Liberalerna kämpar för att nå över fyraprocentsspärren. Detta skapar en situation där de mindre partierna måste balansera mellan lojalitet mot regeringssamarbetet och behovet av att profilera sig för sina väljare.

”Det är en klassisk utmaning för mindre partier i koalitionsregeringar. De måste hitta en balans mellan att vara lojala samarbetspartners och samtidigt visa väljarna att de gör skillnad,” förklarar politiska strategen Johan Bergman.

För Liberalernas del blir denna balansgång särskilt svår. Partiets väljarbas har traditionellt bestått av socialliberala väljare med starkt fokus på utbildning, individuell frihet och Europasamarbete. Många av dessa väljare känner sig främmande inför samarbetet med Sverigedemokraterna.

Inför kommunalvalet och EU-valet nästa år kommer dessa interna spänningar sannolikt att intensifieras. Partierna behöver då tydligare profilera sig för att mobilisera sina kärnväljare, vilket kan leda till ytterligare konflikter inom regeringssamarbetet.

”Den verkliga utmaningen kommer när partierna ska ut och möta väljarna individuellt. Då räcker det inte att gömma sig bakom gemensamma överenskommelser – de måste förklara vad just deras parti tillför,” säger den politiska kommentatorn Eva Lundgren.

Medan den politiska hösten fortsätter kommer dessa dynamiker att ytterligare pröva sammanhållningen i regeringen. För Liberalerna blir den centrala frågan alltmer påtaglig: Finns partiet till för att stödja Ulf Kristerssons moderatledda regering, eller för att representera liberala väljares intressen i svensk politik?