Ledare: Det krävs ett svar – hur kunde den misstänkte i Rönninge röra sig fritt?

I helgens brutala våldsbrott väcker frågor om systemfel

25 år och med hela livet framför sig. Julhelgens brutala mord på den unga kvinnan i Rönninge har skakat Sverige in i märgen. En tragedi som är obeskrivligt svår för de anhöriga, men som också väcker starka känslor hos allmänheten.

Särskilt upprörande är det faktum att myndigheterna hade kännedom om den misstänkte gärningspersonen och dennes potentiella farlighet. Den misstänkte dömdes redan 2019 för försök till människorov när personen, då 19 år, försökte föra bort en 10-årig flicka genom att dra in henne i en bil. Flickan lyckades fly genom en öppen bakdörr.

Vid gripandet gjorde polisen oroväckande fynd – inköpta buntband och silvertejp samt nedladdade bilder på barnpornografi och döda kvinnokroppar. Den rättspsykiatriska utredningen fastställde att personen led av pedofili, men bedömde samtidigt att det inte förelåg någon allvarlig psykisk störning som skulle motivera tvångsvård. Straffet blev två års fängelse.

Utredningen rekommenderade tydligt att personen, som senare bytte till ett kvinnonamn och identifierar sig som kvinna, borde erbjudas hjälp för att minska risken för återfall i liknande brott. Ändå kunde denna person efter avtjänat straff försvinna från myndigheternas uppsikt.

Detta är inte ett isolerat fall. Under samma julhelg mördades en 55-årig kvinna i Boden, och hennes två döttrar skadades, av en man som bara dagar tidigare hade skrivits ut från psykiatrisk tvångsvård. I september i år dödades en ambulanssjukvårdare i Harmånger, även där av en gärningsperson som nyligen släppts från psykiatrisk vård.

Ett mönster blir tydligt – samhället tycks sakna adekvata verktyg för att hantera personer med psykisk problematik som gör dem farliga för andra. I flera fall har till och med anhöriga till gärningspersonerna själva larmat myndigheterna eller i efterhand uttryckt frustration över bristfälliga insatser.

Debatten som följt har delvis fokuserat på straffskalan. Men frågan är om hårdare straff verkligen skulle göra någon avgörande skillnad i dessa fall. Är det rimligt att tro att den här typen av brottslighet grundar sig i rationella överväganden kring risker och konsekvenser? Även med längre straff skulle gärningspersonerna förr eller senare släppas ut i samhället igen.

Det centrala problemet verkar snarare vara systemets oförmåga att identifiera, behandla och i nödvändiga fall begränsa friheten för individer som utgör en allvarlig risk för andra. Rättspsykiatrin, psykiatrin och rättsväsendet tycks inte samverka tillräckligt effektivt.

Lagstiftningen behöver granskas kritiskt. Vilka lagändringar krävs för att bättre skydda samhället från potentiellt farliga personer? Hur ska resurserna fördelas? Hur kan polisen, psykiatrin och rättspsykiatrin förbättra sina arbetsmetoder och sitt samarbete?

Dessa är inte enkla frågor, och lösningarna kräver noggrann avvägning mellan samhällsskydd och individens rättigheter. Men komplexiteten får inte bli en ursäkt för politisk handlingsförlamning.

En statlig haverikommission borde tillsättas för att utreda dessa fall i detalj och ta fram konkreta förslag på förbättringar i systemet. Vad hade behövt göras annorlunda för att den misstänkte gärningspersonen i Rönninge inte skulle ha kunnat begå detta brott? Vilka varningssignaler missades i fallen i Boden och Harmånger?

Tragedierna denna julhelg illustrerar ett akut behov av systemförändringar. De drabbade familjernas ofattbara sorg kan inte göras ogjord, men samhället är skyldigt att göra allt för att förhindra att liknande händelser upprepas. Politiken måste agera – nu.