Ledare: Hissar Ebba Busch vit flagg i energifrågan?

Energipolitisk återvändsgränd bromsar Sveriges kraftutbyggnad

I en aktuell intervju i SVT:s ”30 minuter” framträdde energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) med ett överraskande budskap om kärnkraften. Trots att kärnkraftsutbyggnad var ett centralt vallöfte från Tidöpartierna inför valet 2022, tonade Busch ner frågans betydelse i intervjun med programledaren Anders Holmberg.

Busch uttryckte besvikelse över att Moderaterna och Sverigedemokraterna avvisat en bred energiöverenskommelse som skulle inkludera nya villkor för både kärn- och vindkraft. Hon beskrev deras agerande som ”kortsiktigt och småsint”, men hävdade samtidigt att kärnkraftsfrågan inte var den centrala valfrågan 2022 som många uppfattat den som.

Detta står i kontrast till den tydliga profilering som Busch och Kristdemokraterna tidigare visat i energifrågor. För bara några år sedan myntade Busch det omdiskuterade begreppet ”stålskogar” om vindkraftverk, vilket indikerade en tydlig politisk prioritering av kärnkraft framför vindkraft.

Grundproblemet i svensk energipolitik är dock inte specifikt bristen på kärnkraftsutbyggnad, utan snarare att energiutbyggnaden överlag står still. Detta gäller både kärnkraft och vindkraft. För att komma ur denna låsning krävs en bred politisk överenskommelse som kan överleva ett regeringsskifte – ett handslag mellan i synnerhet Socialdemokraterna och Moderaterna.

En nyligen publicerad rapport från Nordiska ministerrådet belyser allvarliga brister i Sveriges hantering av havsbaserad vindkraft. Rapporten, som omnämndes i DN den 28 januari, pekar på avsaknaden av finansiellt stöd trots att utredare tydligt signalerat att detta är nödvändigt för att attrahera investerare. Den svenska tillståndsprocessen är dessutom onödigt komplex eftersom ansvaret är utspritt mellan flera myndigheter istället för att vara samlat hos en central instans.

Ytterligare ett hinder är bristen på en nationell plan för lämpliga platser för havsbaserad vindkraft, vilket tvingar företag att investera i förstudier utan någon garanti för att projekten kommer att godkännas. Detta innebär en betydande ekonomisk risk.

Regeringens politik har aktivt fördyrat utbyggnaden av vindkraft till havs genom att kräva att företagen själva ska bekosta anslutningen till stamnätet. Samtidigt har man utlovat stöd till kärnkraftsbolag, dock utan att erbjuda den långsiktighet som är avgörande för så omfattande investeringar.

Resultatet av denna splittrade energipolitik är att varken ”stålskogar” eller nya reaktorer materialiseras. Trots vallöften och politisk retorik står utbyggnaden av Sveriges energikapacitet i praktiken still.

Denna situation riskerar att påverka Sveriges industriella konkurrenskraft negativt på lång sikt. Med ökande elbehov från såväl elektrifiering av transportsektorn som den gröna industriomställningen i norr blir energifrågan alltmer kritisk för landets ekonomiska utveckling.

Flera stora industriinvesteringar i norra Sverige, exempelvis inom batteritillverkning och grön stålproduktion, förutsätter tillgång till stora mängder koldioxidfri el till konkurrenskraftiga priser. Utan en snabb utbyggnad av produktionskapaciteten riskerar dessa investeringar att försenas eller i värsta fall utebli.

Den politiska låsningen i energifrågan speglar en bredare problematik i svensk politik där långsiktiga, strategiskt viktiga frågor fastnar i partipolitiska låsningar. Medan politiker debatterar energislagens relativa fördelar står utbyggnaden i praktiken still, och den förloraren är det svenska samhället i stort – från hushåll med stigande elräkningar till industrier med omfattande energibehov.