Ledare: Irans bödlar vill att vi blundar och glömmer – det får vi inte göra

Irans förtryckande regim kräver ett världsomfattande svar

Vad som har utspelat sig i Iran under de senaste åren kan utan överdrift beskrivas som en massaker av historiska proportioner. Den islamiska republikens systematiska förtryck av den egna befolkningen har nått nivåer som kräver internationell uppmärksamhet och handling.

Regimens brutala metoder har intensifierats i takt med att folkliga protester vuxit fram. Efter Mahsa Aminis död i moralpolis­ens förvar hösten 2022 svepte en protestvåg genom landet under parollen ”Kvinna, Liv, Frihet”. Regimens svar var entydigt – brutal repression. Säkerhetsstyrkor använde dödligt våld mot obeväpnade demonstranter, medan tusentals människor fängslades under godtyckliga förhållanden.

Enligt människorättsorganisationer har hundratals personer dödats i samband med protesterna. Bland de dödade finns tonåringar och unga vuxna vars enda ”brott” var att kräva grundläggande friheter. Samtidigt utsätts fängslade aktivister för systematisk tortyr och rättegångar som fullständigt saknar rättssäkerhetsgarantier.

Det internationella samfundet har reagerat med fördömanden och sanktioner, men effekten har hittills varit begränsad. Europeiska länder, inklusive Sverige, har markerat sitt avståndstagande från regimens övergrepp, men kritiker menar att åtgärderna inte står i proportion till brottens allvar.

En särskilt oroväckande aspekt är den ökade användningen av dödsstraff som ett politiskt verktyg. Regimen har trappat upp avrättningarna markant, och Iran är nu ett av de länder i världen som avrättar flest människor per capita. Många av dessa avrättningar sker efter rättegångar som helt saknar internationellt erkända rättssäkerhetsprinciper.

Samtidigt pågår en intensiv kamp från exiliranier och människorättsaktivister för att hålla omvärldens uppmärksamhet riktad mot situationen. De vittnar om hur regimen försöker normalisera förtrycket och återgå till ”business as usual” i sina internationella relationer. Detta är precis vad Teherans makthavare önskar – att världen ska blunda och glömma.

Ekonomiska intressen spelar också en betydande roll i denna dynamik. Flera västländer har betydande handelsintressen i Iran, särskilt inom energisektorn. Detta har bidragit till en viss återhållsamhet i kritiken, något som regimkritiker beskriver som en cynisk kompromiss där mänskliga rättigheter offras för ekonomisk vinning.

Regimens interna stabilitet är samtidigt mer ifrågasatt än på länge. Den ekonomiska situationen är ansträngd, med hög inflation och utbredd arbetslöshet, delvis till följd av internationella sanktioner men också på grund av omfattande korruption och misskötsel. Medelklassen krymper medan klyftan mellan den politiska eliten och befolkningen växer.

Den islamiska republikens ledning, med ayatolla Ali Khamenei i spetsen, har visat sig beredd att gå mycket långt för att behålla makten. Säkerhetsapparatens grepp om samhället har stramats åt, och all form av oliktänkande möts av hårda repressalier. Trots detta fortsätter motståndsrörelser att organisera sig, både inom och utanför landets gränser.

Omvärldens reaktion kommer att vara avgörande för utvecklingen. Att ignorera övergreppen skulle vara ett svek mot de iranier som riskerar sina liv i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Det skulle också sända en farlig signal till andra auktoritära regimer om att systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter kan tolereras.

För Sveriges del innebär detta ett ansvar att fortsätta lyfta Iransituationen i internationella forum och att stötta den iranska demokratirörelsen. Svenska diplomater har redan spelat en viktig roll genom att uppmärksamma politiska fångars situation, men mer kan göras för att bygga internationellt tryck mot regimen.

Det är också viktigt att påminna om att kampen för frihet i Iran inte är en isolerad företeelse. Den är en del av en global kamp för demokrati och mänskliga rättigheter, där auktoritära krafter utmanar demokratiska värderingar på flera fronter.

Iranregimens förföljelse av oliktänkande och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter måste fortsätta att uppmärksammas och fördömas. Att blunda och glömma är precis vad Irans makthavare hoppas på – och precis vad omvärlden inte får göra.