Ledare: Kristersson älskar sin drömvärld – men hur länge kan han stanna där?

Regeringskrisen fördjupas efter omstridd migrationspolitik

Ett avslöjande ögonblick inträffade förra fredagen när ledarna för Tidöpartierna höll en gemensam pressträff. Trots omfattande varningar från remissinstanser hade regeringen och SD drivit igenom flera kontroversiella migrationspolitiska förslag, vars konsekvenser nu blivit tydliga för svenska folket. Spädbarn har fått utvisningsbesked trots att deras föräldrar har rätt att stanna i landet. Svensktalande gymnasieungdomar står inför utvisning, liksom yrkesverksamma vuxna inom vårdsektorn som bidrar till samhället.

Opinionsundersökningar visar att väljarna ställer sig negativa till dessa åtgärder, vilket föranledde partiledarna för Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna att tillkännage ett tillfälligt uppehåll i implementeringen.

Vid presskonferensen blottades dock djupa sprickor inom regeringssamarbetet. Jimmie Åkesson insisterade att de permanenta uppehållstillstånden fortfarande ska avskaffas under nästa mandatperiod, medan Liberalernas Simona Mohamsson kategoriskt motsatte sig detta. Statsminister Ulf Kristersson försökte medla genom att utlova nya förhandlingar, vilket skapade ytterligare frågetecken kring regeringens enighet.

Händelsen utgör ett tydligt bakslag för Kristerssons huvudbudskap inför höstens val om ”ordning och reda” och en enad högerfront. Men migrationsfrågan är bara en av flera utmaningar statsministern står inför.

I en nyligen genomförd intervju med Aftonbladet avfärdade Kristersson frågor om opinionssiffror med kommentaren ”jag sysslar inte med opinionssiffror”. Detta trots att opinionsläget för Moderaterna och regeringsalternativet varit anmärkningsvärt svagt sedan Tidöavtalet tecknades hösten 2022.

Det som särskilt oroar politiska bedömare är stabiliteten i opinionsmätningarna. Sverigedemokraterna har konsekvent legat flera procentenheter över Moderaterna, medan oppositionspartierna totalt sett leder med 5–8 procentenheter över regeringsalliansen. Trots detta fortsätter Moderaterna att bygga sin strategi på föreställningen om en jämn valstrid där regeringens påstådda enighet skulle ge dem segern.

”Jag planerar bara för sådant jag vill ska hända”, förklarade Kristersson i en intervju med Dagens Nyheter förra veckan. Denna inställning väcker frågor om partiets förmåga att hantera mer sannolika scenarier efter valet 2026.

Allt pekar på att Tidöpartierna kommer att förlora valet och att Moderaterna kommer att bli mindre än Sverigedemokraterna. Samtidigt indikerar Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson att hon inte kommer att presentera ett färdigt regeringsalternativ före valet, utan vill utforska möjligheten till samarbete med Moderaterna.

För närvarande avfärdar Kristersson bestämt tanken på en sådan ”samlingsregering” med argumentet att sådana lösningar endast är aktuella i kristider. Men när två partier tillsammans når över 50 procent av väljarstödet – kan det verkligen vara ett så dåligt alternativ för Moderaterna?

Ett samarbete med Socialdemokraterna skulle kunna erbjuda moderata ministrar möjlighet att fortsätta arbetet med försvarets upprustning, bekämpning av gängkriminalitet och utveckling av ny kärnkraft. Partiet skulle från en position inom regeringsmakten kunna sätta dagordningen och befästa sin ställning som central aktör i ett alltmer fragmenterat politiskt landskap. Det skulle också ge Moderaterna chansen att återvinna förtroende hos borgerligt sinnade storstadsväljare som skrämts över till Socialdemokraterna på grund av samarbetet med Sverigedemokraterna.

Alternativet – att hamna i opposition under Jimmie Åkessons ledning – framstår allt mindre attraktivt för ett parti med regeringsambititioner och historisk position som statsbärande högerparti.

Den nuvarande situationen illustrerar de svåra strategiska vägval Moderaterna står inför. Partiets ovilja att anpassa sin strategi till rådande opinionsläge riskerar att försvåra dess position ytterligare, samtidigt som möjligheten till nya samarbetskonstellationer över blockgränsen kan innebära både risker och möjligheter för partiets långsiktiga utveckling.