Ledare: Lisa Magnusson: Allt började med en enkel kontaktannons

I en februaridag 1956 publicerades en ovanlig annons i en svensk tidning: ”Innan ni begår självmord, ring 19730 i Hälsingborg”. Bakom numret fanns pastor Erik Bernspång, och redan samma dag ringde telefonen tre gånger. Denna enkla men drastiska handling markerade början på vad som skulle utvecklas till en av Sveriges mest betydelsefulla stödverksamheter.

När Dagens Nyheter intervjuade Bernspång några dagar efter annonseringen möttes reportern av en ”30 års man med fanatiska ögon” som predikade om synd och nåd. Reportern beskrev träffande en man fylld av religiös övertygelse, men som tycktes sakna den mjuka medkänsla som hans uppdrag egentligen krävde. Arbetsrummet var kalt och hans tal bestod av stränga formuleringar om synd och straff.

Men något betydelsefullt skulle ske med Erik Bernspång. Ett halvår senare hade hans perspektiv förändrats markant. Den tidigare så självsäkre predikanten insåg att färdigformulerade frälsningsbudskap inte räckte till för människor i djup kris. ”Vad dessa människor behöver är ett personligt svar. De måste få mening och livsmål i livet”, förklarade han. Insikten var så stark att han till och med ställde in en planerad missionsresa till Indien – behovet av stöd på hemmaplan var helt enkelt för stort.

När vi möter Bernspång igen, genom arkiven från mars 1962, ser vi en märkbart förändrad man. Efter sex år i samtal med människor på gränsen till att ge upp allt, hade även hans egen tro prövats. ”Och jag har känt djupaste tvivel”, erkände han då öppet. ”Annars skulle jag ju inte kunnat tro och heller inte kunnat förstå människor som tvivlar.”

De som ringde till hans självmordslinje var från alla samhällsskikt och med vitt skilda problem. Samtalen följde ofta samma mönster – de började med något mindre bekymmer innan de verkliga problemen kom fram: alkoholism, psykisk ohälsa, havererade äktenskap, ekonomiska svårigheter. Och kanske det svåraste av allt – ensamheten.

Denna historia illustrerar tydligt hur det som idag är jourhavande präst gradvis växte fram och hur Svenska kyrkan som institution utvecklats. I ett land som ofta beskrivs som världens mest sekulariserade har kyrkan hittat sin roll genom att fokusera på kärnan i det kristna budskapet: att stötta och hjälpa medmänniskor, bortom dogmer, fostran och tuktan.

I vår samtid, där samhällets skyddsnät ofta visar brister, står kyrkan kvar som en stabil institution. Den välkomnar flyktingar, driver soppkök för hemlösa, distribuerar matkassar och julklappar till ekonomiskt utsatta familjer. Den erbjuder kurser, språkkaféer, öppen förskola för småbarnsföräldrar och mötesplatser för seniorer. Och så driver den förstås jourhavande präst, en verksamhet som nu firar 70-årsjubileum.

Det finns en tid då många svenskar såg nedlåtande på Svenska kyrkan. Den kunde framstå som alltför folklig och vardaglig jämfört med mer traditionstyngda trossamfund. Men idag, när kyrkan annonserar om sportlovspyssel och korvgrillning parallellt med sin själavårdande verksamhet, finns något genuint rörande i denna kombination av det vardagliga och det existentiellt djupa.

Bernspångs resa från dogmatisk predikant till ödmjuk medmänniska speglar på många sätt Svenska kyrkans egen utveckling under efterkrigstiden. Från en institution som predikade synd och straff, till en organisation som först och främst finns där för människor i kris. Denna transformation har gjort att kyrkan, trots vikande medlemstal, fortsatt spelar en central roll i det svenska samhället.

Jourhavande präst, som föddes ur en enkel tidningsannons i februari 1956, har blivit en av våra viktigaste stödfunktioner för människor i akut kris. När andra samhällsinstitutioner stänger för dagen, finns fortfarande någon där som lyssnar på andra sidan linjen. Utan förutbestämda svar, men med en vilja att verkligen höra vad den som ringer behöver.