Ledare: LO:s förslag om kortad arbetstid är historiskt dåligt

Svenska facken möter motstånd i arbetstidsfrågan

LO:s krav på kortare arbetstid med bibehållen lön har mött kall respons från både arbetsgivarsidan och tjänstemannafacken. Förra veckan beskrev LO-ordföranden Johan Lindholm initiativet som ”historiskt” när han tillsammans med representanter för flera medlemsförbund presenterade en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv. Men reaktionen blev inte den LO hoppats på.

Både Svenskt Näringsliv och de tjänstemannafack som LO önskat få med på tåget avfärdade snabbt förslaget. Detta trots att kortare arbetstid är en återkommande fråga i avtalsrörelser, där facken traditionellt brukar förhandla om högre lön och mer ledighet. Nu vill LO ha båda delarna samtidigt, något som kritiker menar är orealistiskt.

Från vänsterhåll hörs hot om lagstiftning om arbetsgivarna inte går med på kraven. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har lovat att driva frågan i eventuella regeringsförhandlingar efter nästa val. Även socialdemokratiska profiler som Annika Strandhäll, som lett en arbetsgrupp inom partiet med fokus på arbetstidsförkortning, driver aktivt frågan.

Oklart är dock exakt vilken arbetstidsförkortning LO siktar på. Johan Lindholm ville vid presskonferensen inte specificera om målet är 35-timmarsvecka, som LO tidigare utrett, eller de 37 respektive 37,5 timmar som tillämpas i Danmark och Norge. Det står dock klart att kostnaderna skulle bli betydande.

På senare tid har det blivit populärt att hävda att arbetstidsförkortningar finansierar sig själva. Argumentet bygger på att utvilade arbetare blir mer produktiva och effektiva. Diverse studier om fyradagarsveckor framhålls ofta som bevis för att kortare arbetstid ger nöjdare medarbetare utan ökade kostnader för företagen.

Dessa studier har dock metodologiska brister. De organisationer som deltar har själva valt att medverka i experimenten, och studierna säger inget om de bredare samhällsekonomiska effekterna av en generell arbetstidsförkortning. När Johan Lindholm hänvisade till Norge som ett föredöme, där ”ingen mår dåligt”, utelämnade han att vårt grannland har betydligt högre kostnader för sjukfrånvaro än Sverige – 8 procent av BNP jämfört med Sveriges 3,3 procent. Det finns inget tydligt samband mellan kortare arbetsvecka och friskare arbetskraft.

Svenskt Näringsliv har försökt räkna på kostnaderna för en 35-timmarsvecka och kommit fram till att det skulle motsvara omkring 8 procent av BNP. Annika Strandhäll har avfärdat beräkningarna som ”skräcksiffror”, men har själv inte presenterat några alternativa kalkyler. Även om siffrorna bara delvis stämmer handlar det om betydande kostnader för samhällsekonomin.

I ett läge där Sverige behöver rusta upp försvaret för tiotals miljarder och genomföra omfattande klimatinvesteringar, samtidigt som statsfinanserna redan är ansträngda, ifrågasätter många om arbetstidsförkortning bör prioriteras. Dessutom arbetar svenskar redan relativt lite i en internationell jämförelse. Den genomsnittliga svenska arbetsveckan tillhör de kortare inom EU, och även om den formella arbetsveckan i Danmark är 2,5 timmar kortare än i Sverige visar statistiken att skillnaden i praktiken bara är 18 minuter, eftersom svenska fackförbund redan förhandlat fram kortare arbetstid i många branscher.

De starkaste argumenten för förbättrade arbetsvillkor finns inom vård- och omsorgsyrken. Där kan kortare arbetstid vara relevant, men minst lika viktiga faktorer är bättre bemanning och högre löner. För att åstadkomma detta krävs dock en omfördelning av resurser från privat till offentlig sektor och från industrin till välfärden – i praktiken från IF Metalls medlemmar till Kommunals.

Kritiker menar att LO undviker denna svåra interna prioriteringsdiskussion och i stället framställer frågan förenklat som en konflikt mellan arbetstagare och kapitalägare, när verkligheten är betydligt mer komplex.