Ledare: Nu återstår bara att regeringen för över pengar till talibanerna

Regeringens Somaliabistånd möter hård kritik efter avslöjanden

Kritiken mot regeringens hantering av biståndspengar till Somalia växer i styrka efter nya avslöjanden från Ekot och Dagens Nyheter. Oppositionspolitiker, däribland Miljöpartiets EU-parlamentariker Isabella Lövin, har gått så långt som att beskriva situationen som ”ett försök att muta den somaliska regeringen”.

Enligt de granskande medierna har Sverige kanaliserat 100 miljoner kronor i bistånd till en organisation med nära kopplingar till Somalias premiärminister. Därutöver finansierar Sverige tre tjänster i det somaliska regeringskansliet. I gengäld ska Somalia ta emot ett antal utvisade somaliska medborgare från Sverige.

Somalia rankas som världens näst mest korrupta land, vilket gör upplägget särskilt kontroversiellt. Trots att biståndsminister Benjamin Dousa (M) och migrationsminister Johan Forssell (M) upprepade gånger framhållit sin nolltolerans mot korruption, verkar de obekymrade över de risker som flera experter påpekat.

Sveriges Radio avslöjade nyligen att en av de tjänster som Sverige finansierar är en högt uppsatt kanslichef hos den somaliske premiärministern. Denna person har dessutom varit inblandad i hanteringen av svenska biståndspengar, vilket väcker frågor om potentiella intressekonflikter.

Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, kommenterade situationen för Sveriges Radio: ”Då borde man väl kanske hantera såna här saker på ett mer varsamt sätt. När man inser att man är i en miljö där risken för korruption är väldigt, väldigt stor. Då är det kanske inte så här man skulle förfara riktigt.”

Ministrarna har upprepade gånger lämnat uppgifter som senare visat sig vara felaktiga och tycks ovilliga att erkänna kritikens kärna. Medan få ifrågasätter målet att få länder att ta emot utvisningsdömda personer eller principen att ställa krav för bistånd, menar kritiker att fallet med Somalia är det omvända – Somalia har ställt krav på Sverige.

Särskilt anmärkningsvärt blir detta i en tid när regeringen drastiskt minskar biståndsbudgeten och talar om prioriteringar. Kritiker pekar på att Somalia, vars ledare har uttryckt antisemitiska åsikter och stöd för Hamas, har fått inflytande över både val av biståndsorganisation och fått tre tjänster finansierade av svenska skattebetalare.

Både Dousa och Forssell har uttryckt att de ser detta upplägg som en modell de vill tillämpa med fler länder. De har redan nämnt Syrien som en potentiell kandidat, trots landets instabilitet och problematiska ledarskap. Detta väcker frågor om vilka gränser regeringen ser för denna typ av avtal. Är regeringen beredd att ingå liknande överenskommelser med exempelvis talibanregimen i Afghanistan?

Kritiker ser också risker med att andra delar av bistånds- och utrikespolitiken kan påverkas av liknande uppgörelser. I november rapporterade radioprogrammet ”Konflikt” om hur Sveriges hållning i frågan om Marockos ockupation av Västsahara har förändrats till Marockos fördel. Benjamin Dousa avböjde då att kommentera. Kort därefter slöt Sverige ett avtal med Marocko om samarbete kring brottslighet.

I ljuset av regeringens nya strategi för biståndet ställer sig många frågan om detta verkligen är en tillfällighet eller om det är ytterligare ett exempel på hur bistånds- och utrikespolitiken har blivit ett förhandlingsobjekt för inrikespolitiska mål.

Regeringens hantering av Somaliapengarna ställer grundläggande frågor om transparens, korruptionsbekämpning och principerna för svenskt bistånd. När biståndsbudgeten minskar blir prioriteringarna desto viktigare – och just nu tycks utvisningsavtal prioriteras framför traditionellt utvecklingsbistånd, trots de uppenbara risker detta medför i högriskländer som Somalia.