Den ryske ledaren Vladimir Putin kommenterade under torsdagens Valdajkonferens Sveriges och Finlands Nato-medlemskap på ett sätt som väckt uppmärksamhet i Sverige. I sitt uttalande gav Putin en historisk tillbakablick som många bedömare anser vara selektiv och missvisande.
”Allt som Ryssland ville löste vi med Sverige efter slaget vid Poltava, som hände för länge sedan. Vi hade inga fler frågor,” sade Putin under frågestunden. Han refererade även till Karl XII och antydde att den svenske kungen möjligen dödades av sina egna landsmän för att han försökte involvera Turkiet i ett nytt krig mot Ryssland.
Putins historiebruk framstår som ytterst selektivt. Han nämnde inte att Ryssland ett århundrade efter slaget vid Poltava startade det finska kriget, vilket resulterade i att Sverige förlorade hela Finland till Ryssland. I Putins version av historien var allt redan avgjort vid Poltava 1709 – en maktordning var etablerad där Sverige skulle förbli underlägset.
Denna historiesyn återspeglar en grundläggande princip i det Putin kallar rysk geopolitik: den starkare parten har både rätt i sak och rätt att bestämma. Under konferensen ifrågasatte Putin också vem som numera skulle vilja besöka Helsingfors när Finland inte längre är ”neutralt”, vilket antyder att han ser Finlands Nato-medlemskap som ett svek mot en tidigare ordning.
Samtidigt som Putin uttalar sig om Sveriges och Finlands historia, pågår en parallell diskussion i Sverige. Under veckan medverkade författaren Lena Andersson i SVT:s ”30 minuter” där hon framförde åsikter som av kritiker beskrivits som överensstämmande med ryska narrativ. Andersson menade att ”västländerna är stridslystna” och att ”man får acceptera sitt geografiska öde” – uttalanden som ligger nära Kremls egen retorik om att mindre länder i Rysslands närområde måste acceptera begränsad självständighet.
Kritiker har påpekat den uppenbara kontrasten: medan Andersson kunde framföra dessa åsikter i svensk public service under bästa sändningstid, skulle en rysk motsvarighet som påtalade sanningen om invasionen av Ukraina i rysk television omedelbart ha arresterats.
Samtidigt som Putin försöker forma historiska narrativ pågår en serie provokationer mot europeiska länder. De senaste månaderna har flera länder, däribland Polen, Estland och Danmark, rapporterat om ryska kränkningar av deras luftrum. Ryssland bedriver dessa operationer med inbyggd förnekbarhet, vilket gör det svårt för europeiska länder att formulera enhetliga svar.
Danmarks statsminister Mette Frederiksen har valt en tydlig linje genom att öppet benämna de ryska aktiviteterna som provokationer. Detta framstår som en effektiv strategi mot ett Ryssland som försöker exploatera Europas politiska splittring och bristande beredskap för att hantera hybrida hot som drönare och cyberattacker.
Medan Putin i Valdaj fortsatte att framställa Ryssland som en global stormakt och måla upp bilden av ett svagt och dekadent Europa, döljer denna retorik flera misslyckanden. Rysslands försök att påverka valet i Moldavien har nyligen misslyckats. Putins ursprungliga plan för en snabb seger i Ukraina har fallit samman, och hans allians med Kina döljer en alltmer ojämlik relation där Moskva har blivit den underordnade parten.
Säkerhetsexperter som Fiona Hill menar att Ryssland redan befinner sig i krig med Europa, om än i en annan form än traditionell krigföring. Detta ”krig” innefattar förgiftningar, mord, sabotageoperationer, cyberattacker och påverkansoperationer riktade mot europeiska länder.
Sammanfattningsvis framstår Ryssland som markant svagare än vad Putin vill ge sken av, men samtidigt starkare än vad Europa är förberett på att hantera. Den ryska ledarens historierevisionism och retoriska angrepp mot Sverige och Finland bör ses i detta större sammanhang av hybridkrigföring och försök att underminera europeisk enighet.
