Ledare: Regeringen flyttar flera miljoner – är det någon som tror att det går obemärkt förbi?

Sverige skär ned bistånd till fem länder – ryska och kinesiska intressen kan fylla tomrummet

Sverige kommer att avveckla sitt långsiktiga bistånd till fem länder: Bolivia, Moçambique, Liberia, Tanzania och Zimbabwe. Beslutet, som nyligen presenterades av biståndsminister Benjamin Dousa, motiveras med flera argument som väcker frågor om den strategiska riktningen för svensk utrikespolitik.

Ett av huvudargumenten är att Sveriges bistånd hittills varit för splittrat och behöver koncentreras till färre länder där effekten kan säkerställas. Detta resonemang har viss bäring – Sverige är trots allt ett relativt litet land med begränsade resurser. En mer fokuserad biståndspolitik skulle potentiellt kunna ge större genomslag.

Dousa hävdar även att länderna som berörs är ”socialistiska” och därmed saknat positiv utveckling som svenskt bistånd kunnat stödja. Detta påstående framstår dock som problematiskt av flera anledningar. För det första är dessa länder inte socialistiska i någon enhetlig bemärkelse. Ta exempelvis Liberia, som efter ett förödande inbördeskrig på 1990-talet, med hundratusentals döda, sedan 2005 styrts av antingen mitten-högerpartier eller populistiska rörelser.

Påståendet om utebliven utveckling stämmer inte heller. Tanzania, ett av de berörda länderna, har sett betydande framsteg under de senaste decennierna. Mellan 2000 och 2021 ökade medellivslängden med 14 år, och under samma period minskade spädbarnsdödligheten från 85 till 30 dödsfall per 1 000 födda. Även om det är svårt att fastställa exakt hur mycket svenskt bistånd bidragit till denna utveckling, visar siffrorna tydligt att framsteg faktiskt har skett.

Dousas tredje argument – att medlen behövs bättre i Ukraina – låter rimligt men belyser ett större problem: avsaknaden av en sammanhängande svensk strategi för utrikespolitiken. Sverige har konsekvent stöttat Ukraina och lagt stort fokus på försvarspolitik för att möta hotet från ett alltmer aggressivt Ryssland. Denna hållning har brett stöd både politiskt och bland medborgarna.

Men om skyddet mot rysk imperialism är en central del av svensk utrikespolitik, är det då klokt att dra ned på biståndet till just södra Afrika? Ryssland bedriver intensiv verksamhet i regionen, både militärt genom Wagnergruppen och genom mjuk maktutövning och propaganda. Kina expanderar också sitt inflytande i området. När Sverige drar sig tillbaka öppnar det för dessa aktörer att fylla tomrummet.

Med en tydligare strategisk vision hade Sverige kanske övervägt att snarare öka sitt bistånd till regionen för att motverka både det ryska och kinesiska inflytandet. Istället verkar biståndsministern fokusera på ideologiska argument om ”socialism” som känns daterade och missriktade.

Det finns också en inkonsekvens i beslutet – samtidigt som man drar ned biståndet till dessa länder på ideologisk grund fortsätter Sverige att skicka bistånd till Somalia, där islamistiska grupper har stort inflytande. Detta väcker frågor om de verkliga prioriteringarna bakom besluten.

Den svenska biståndspolitiken tycks sakna en övergripande strategi som anknyter till andra delar av utrikespolitiken. I en tid när demokrati utmanas globalt och auktoritära stater som Ryssland och Kina aktivt expanderar sitt inflytande, särskilt i Afrika, borde Sveriges biståndspolitik vara ett verktyg för att främja demokrati och motverka auktoritära krafter.

Beslutet att dra ned biståndet till dessa specifika länder kan därför ses som ett symptom på ett större problem: avsaknaden av en sammanhängande vision för Sveriges roll i världen och hur olika politikområden – från försvar och säkerhet till bistånd och handel – kan samverka för att uppnå gemensamma mål.