Ledare: Somaliapengarna går till spökarbetare – ministern ser ”goda resultat”

I regeringens dubbelspel om korruption står biståndet på spel

Mitt under den allvarliga humanitära krisen i Gaza beslutade regeringen att stoppa stödet till FN-organet Unrwa, trots att denna organisation var bäst rustad för att leverera nödvändiga förnödenheter till området. Motiveringen var tydlig – risken att pengar skulle hamna i fel händer ansågs vara för stor.

Detta har blivit något av ett mantra för regeringen. Redan misstankar om korruption eller jäv har presenterats som tillräckliga skäl för att ompröva och omstrukturera Sveriges biståndspolitik. Men den strikta hållningen tycks inte gälla i alla sammanhang.

I oktober avslöjade Ekot att cirka 100 miljoner kronor i svenskt bistånd hade omdirigerats genom ett hemligt upplägg för att komma närmare Somalias regering. Syftet var att förmå Somalia – rankat som världens näst mest korrupta land – att ta emot personer som utvisats från Sverige. Därefter rapporterade DN att regeringen betalar fem miljoner kronor för tre tjänster inom Somalias regeringskansli.

Särskilt anmärkningsvärt är att svenska myndigheter inte tycks känna till vilka personer som faktiskt tar emot dessa pengar. När Migrationsverket tillfrågades om de har kontakt med de berörda tjänstemännen var svaret ”nej med stort N”. Redan 2024 efterfrågade en expert vid myndigheten information om vilka de tre somaliska anställda är, men fick inget svar. Varken gränspolisen, NOA, Kriminalvården eller Justitiedepartementet – som betalar ut medlen – uppger sig ha någon kontakt med dessa tjänstemän.

Somalia har ett välkänt problem med så kallade ”spökarbetare” – personer som formellt är anställda och får lön, men som aldrig dyker upp på arbetsplatsen. Fyra oberoende källor har nu uppgett för DN att de svenska pengarna har gått till just sådana icke-existerande tjänster.

Med tanke på regeringens tidigare retorik kring korruptionsrisker skulle man kunna förvänta sig en omedelbar reaktion och åtgärder. Istället är signalerna helt annorlunda i detta fall. Migrationsminister Johan Forssell (M) kommenterar situationen till DN med att han ”ser goda resultat” och tillägger att ”skulle vi få bevis för att det har förekommit korruption skulle vi självfallet agera.”

Trots alla varningssignaler verkar regeringen således inte hysa några större bekymmer i denna fråga. Det framstår som allt tydligare att det existerar två olika måttstockar för hur korruptionsrisker bedöms. När det handlar om att få till utvisningar av människor från Sverige tycks mottagarlandet få ställa villkoren för biståndet, och frågan om var de svenska skattepengarna faktiskt hamnar behandlas med betydligt mindre stringens.

Varningar om korruption bemöts i detta fall med en axelryckning, vilket står i skarp kontrast till den nolltolerans som regeringen uttalat i andra sammanhang. Detta är en inkonsekvent hållning som riskerar att underminera trovärdigheten i Sveriges biståndspolitik.

Den humanitära situationen i Gaza krävde ett snabbt och effektivt agerande genom etablerade kanaler som Unrwa. I det fallet vägde oron för korruption tyngre än de akuta humanitära behoven. I Somalia tycks däremot migrationsfrågorna väga tyngre än risken för korruption och förskingring av svenska biståndsmedel.

Denna typ av dubbelstandard är problematisk inte bara ur ett moraliskt perspektiv utan också för Sveriges internationella anseende som en principfast biståndsgivare. En konsekvent och transparent hållning mot korruption är avgörande för att upprätthålla förtroendet för svensk utrikespolitik.

Frågan om hur svenska biståndsmedel används borde vara lika viktig oavsett mottagarland eller politiskt sammanhang. När regeringen nu tycks tillämpa olika måttstockar beroende på politiska målsättningar urholkas trovärdigheten i hela den svenska biståndspolitiken.