Trump på väg att fastna i iransk rävsax

Konflikten mellan USA och Iran tar nu en ny vändning. Efter flera veckors bombningar och militära operationer meddelade president Donald Trump på måndagen att det pågår ”produktiva samtal” med Teheran, och att USA därför skjuter upp planerade attacker mot iranska kraftverk. Trump har gett den iranska regimen en frist på fem dagar, ett beslut som tyder på att kriget som började som en framgång nu håller på att utvecklas till en svårlöst situation.

Trumps strategi mot Iran formades delvis av tidigare militära framgångar. Operationen förra sommaren som slog ut Irans förmåga att anrika uran, samt räden mot Venezuelas president Nicolás Maduro, som förvandlade en fiende till en samarbetsvillig affärspartner i oljebranschen, gav presidenten självförtroende. Men det nuvarande kriget mot Iran har visat sig betydligt mer komplicerat.

Det har hela tiden varit oklart exakt vad USA vill uppnå med den militära operationen. Handlar det om att krossa Irans militära kapacitet, eliminera ayatolla Khamenei, eller framtvinga ett regimskifte? Eller är målet att ta kontroll över det anrikade uran som fortfarande finns i landet? Oavsett vilket var planen från början att genomföra ett kort krig, med ett par veckors bombningar och utan amerikanska marktrupper.

Efter tre veckors konfrontation har situationen dock förändrats dramatiskt. I konventionella militära termer har Iran ingen chans mot USA och Israel, som kontrollerar iranskt luftrum. Men det iranska styret har svarat med att stänga Hormuzsundet, skicka drönare mot grannländerna i Persiska viken, sätta gasfält i brand och driva upp energipriserna globalt – inklusive bensinpriserna för amerikanska bilister inför höstens mellanårsval.

”I praktiken har Teheran tagit hela världsekonomin som gisslan,” skriver DN:s ledarredaktion.

Att återöppna Hormuzsundet – som faktiskt inte var stängt innan bombningarna inleddes – har nu blivit ett centralt mål för Washington. Det handlar inte bara om att säkra flödet av olja och naturgas, utan också om att beröva den iranska regimen dess sista påtryckningsmedel. Men för att uppnå detta räcker det inte med hangarfartyg och flygbombningar. USA skulle sannolikt behöva ta kontroll över delar av Irans kustlinje, vilket skulle kräva markoperationer – något som Trump konsekvent har lovat att undvika.

I helgen hotade Trump med att utplåna Irans energiinfrastruktur om inte Hormuzsundet öppnas. Irans svar var att de i så fall skulle utöka sina attacker i regionen. Finansmarknaderna reagerade negativt, vilket kan ha bidragit till Trumps beslut att ge Teheran mer tid och öppna för förhandlingar.

Det är dock högst osäkert om dessa samtal verkligen pågår eller kan leda till en lösning. Iranska myndigheter förnekar att några förhandlingar äger rum och hävdar istället att Trump backade inför deras hot.

Om en uppgörelse ändå nås kommer den iranska regimen att överleva, visserligen militärt försvagad, men med en stärkt position som den makt som kontrollerar Hormuzsundet. Dessutom kommer Iran sannolikt att behålla sitt anrikade uran, och det iranska folket förblir under diktaturens kontroll. Trump skulle säkert utmåla en sådan utgång som en seger, men för många skulle det framstå som ett kostsamt svek.

Alternativt kan Trumps utspel om förhandlingar vara ett sätt att vinna tid, kanske i väntan på att amerikanska marinsoldater som är på väg till regionen ska anlända. I så fall kan vi stå inför just det som Trump lovat att undvika: ett markkrig i Mellanöstern med potentiellt enorma konsekvenser för världsekonomin.