#

Irans säkerhetspolitiska ställning befinner sig i upplösning efter flera månader av intensiva militära angrepp. Landets tidigare mäktiga atomenergiprogram ligger nu i ruiner efter sommarens omfattande tolvdagarskrig som även demolerade landets luftförsvarssystem. Redan under hösten 2024 hade den Iran-stödda milisen Hizbollah i Libanon försvagats avsevärt genom israeliska attacker.

Läget förvärrades ytterligare i lördags när det bekräftades att Irans högste ledare, ayatolla Khamenei, dödats. Khamenei hade under flera decennier byggt upp Iran till en regional stormakt med både kapacitet och vilja att påverka utvecklingen i hela Mellanöstern, ofta genom destabiliserande åtgärder.

Det Iran vi tidigare kände existerar inte längre. Den brännande frågan blir nu vad som återstår när USA och Israel avslutar sina militära operationer mot landet.

När Donald Trump tillkännagav den militära insatsen hävdade han att målet var att ”oskadliggöra ett omedelbart hot”. Detta framstår dock som en förevändning för att ge militäraktionen en legal inramning genom att åberopa rätten till självförsvar. Realiteten är att Iran, åtminstone sedan sommarens offensiv, utgör ett betydligt mindre hot än tidigare.

Den nuvarande militära kampanjen mot Iran kan betraktas som olaglig på två sätt. Dels strider den mot USA:s konstitution eftersom kongressen inte konsulterats före insatsen, dels bryter den mot folkrätten. Några seriösa försök att övertyga det internationella samfundet om operationens nödvändighet gjordes aldrig.

Visserligen kan interventioner som strider mot internationell rätt ibland motiveras. Diktaturers suveränitet väger inte alltid tyngre än befolkningens grundläggande fri- och rättigheter. FN:s säkerhetsråd blockeras ofta systematiskt av auktoritära regimer som skyddar varandra.

Det råder ingen tvekan om att många iranier länge önskat ett slut på Khameneis styre. Hans frånfälle kan därför ses som en positiv utveckling för många förtryckta iranier.

Både Trump och Israels premiärminister Netanyahu talar om folkliga resningar och regimskifte. Men Trumps engagemang för iraniernas frihet kan ifrågasättas. I januari uppmanade han iranier att protestera och lovade stöd om regimen slog tillbaka med våld. När regimen sedan dödade tusentals demonstranter – enligt vissa uppgifter upp till 30 000 människor – agerade USA inte.

Detta tyder på att det knappast är omsorg om iraniernas frihetslängtan som nu motiverar de amerikanska attackerna.

Iraniernas mod att protestera mot regimen har varit imponerande. Med tanke på regimens försvagade ställning – med dödade befälhavare, förstörda militära installationer och en decimerad flotta – finns det möjligheter för en ny folklig resning. Det vore onekligen positivt om denna situation ledde till teokratins fall.

Men för att fortsätta förtrycka den egna befolkningen krävs relativt begränsade resurser. De som nyligen massakrerat tiotusentals demonstranter kommer knappast att frivilligt ge upp makten.

Det finns tecken som tyder på att Trumps egentliga mål är en situation där regimens toppskikt bytts ut men där systemet i övrigt består, om än i en mer medgörlig form – liknande utvecklingen i Venezuela. ”Där var det bara två som förlorade jobbet”, kommenterade Trump nyligen och beskrev detta som ”det perfekta scenariot”.

En sådan utgång skulle sannolikt accepteras av Netanyahu och USA:s allierade i Gulfstaterna. För det iranska folket skulle det dock utgöra ett svek av historiska proportioner.

Oavsett vilka mål USA och Israel har med sina operationer är resultatet långt ifrån givet, något amerikanerna smärtsamt erfarit i både Irak och Afghanistan. Trump har dessutom deklarerat att USA endast kommer att genomföra luftangrepp, inte markoperationer.

Flera scenarion är möjliga. Den iranska regimen kan överleva, utan att bli mer samarbetsvillig, och i stället utvecklas till en ännu mer isolerad och repressiv makt. Alternativt kan regimen kollapsa helt eller delvis, utan att någon central aktör kan etablera kontroll, vilket skulle kunna leda till ett förödande inbördeskrig med enorma humanitära konsekvenser. Med sina 90 miljoner invånare är Iran mer än fyra gånger större än Syrien var vid inbördeskrigets början 2010.

Den avgörande frågan blir därför: vilket ansvar är USA berett att ta om situationen utvecklas i denna riktning?