Ledare: Ville du verkligen att det här skulle bli ditt arv, Elisabeth Svantesson?

Finanspolitiska rådet riktar skarp kritik mot regeringens ekonomiska politik

I veckan presenterade Finanspolitiska rådet sin översyn av regeringens ekonomiska politik, och kritiken är den allvarligaste hittills. ”I årets rapport framför rådet sin hittills allvarligaste kritik mot hur finanspolitiken förhåller sig till det finanspolitiska ramverkets principer,” lyder den inledande meningen i rapportens sammanfattning.

Kritiken fokuserar främst på två områden. Den första handlar om konjunkturpolitiken. Trots att det finanspolitiska ramverket tillåter regeringen att låna och skapa underskott under lågkonjunkturer, har finansminister Elisabeth Svantesson (M) valt att stimulera ekonomin under 2026, trots att regeringens egna prognoser pekar på en stark ekonomisk återhämtning vid den tidpunkten. Detta kan tolkas som ett tydligt exempel på valfläsk inför nästa val.

Den andra och mer betydelsefulla kritiken berör förhållandet till de långsiktiga principerna för finanspolitiken. Politikerna har fastställt ett balansmål för de kommande åtta åren, men samtidigt har Svantesson valt att finansiera försvarssatsningar med lån, och dessutom placera dessa utgifter utanför budgetramverket.

Under en period då Sverige förbundit sig att ha en budget i balans siktar finansministern i praktiken på ett stort underskott. Detta inkluderar inte ens de planerade subventionerna till kärnkraften. Finanspolitiska rådet konstaterar därför att ”den förda finanspolitiken inte respekterar ramverkets principer”.

Är det då fel att låna till försvaret? Egentligen inte. Sverige har ett försämrat säkerhetsläge i omvärlden och starka statsfinanser tack vare tidigare sparsamhet. Det finns goda argument för att utnyttja detta utrymme. På samma sätt finns det skäl att låna till klimatinvesteringar.

Det problematiska är inte att Sverige lånar, utan hur det görs och vilka principer för finanspolitiken som detta medför. Elisabeth Svantesson har nyligen beslutat om ett regelverk som innebär att statens finanser ska vara i balans de kommande åtta åren. Det hade varit fullt möjligt att i stället besluta om lånefinansierade satsningar med tydliga gränser för hur mycket som får lånas och till vilka ändamål.

Denna diskussion pågick under hela 2024. Framstående ekonomer som Lars Calmfors förespråkade en sådan linje. Svantessons svar var då: ”Det där tycker jag är intressant, hur snabbt en diskussion och ett grundfundament bara kan kantra. Från att det är bra att vi har ordning och reda, till att nu liksom gå över helt åt andra sidan och bara dra på här för att behoven är så stora.” Hon tillade att ”jag tänker att det är min uppgift också att hålla mot”.

Detta var innan hon landade i ett balansmål där statens finanser ska gå jämnt upp – men med tillägget att regeringen kan låna fritt vid sidan av, utan tydliga begränsningar för belopp eller ändamål. Allt detta sker i samförstånd med oppositionsledaren Magdalena Andersson (S).

Men hur illa kan det egentligen bli? Vi har ju principfasta och ansvarsfulla politiker som Elisabeth Svantesson. Skulle de verkligen lägga fram slösaktiga förslag som går emot expertisens rekommendationer?

Ett tydligt exempel är årets budget. Få ekonomiska frågor har så stor konsensus bland experter som att Sverige borde ha en enhetlig moms på 25 procent, vilket skulle innebära en höjning av matmomsen. Istället väljer regeringen att halvera den, vilket ökar skillnaden ytterligare. Detta görs till en kostnad av 20 miljarder kronor, för lånade pengar, just när ekonomin är på väg att återhämta sig.

Nu vilar ansvaret på nästa finansminister att stå emot kortsiktiga frestelser och återupprätta de finanspolitiska principerna.