Lisa Magnusson: Allt var bättre förr, även Ulf Brunnberg – och jag vill se mer av hans melankoliska sida

I svenska tv-världen låter man för närvarande Ulf Brunnberg tappa tålamodet på grekiska ön Hydra, där skådespelaren tillsammans med Christopher Garplind utgör kärnan i SVT:s ”Semester med Garplind”. Det är en produktion som följer det invanda mönstret för svensk underhållning, där välbekanta ansikten återanvänds i olika sammanhang.

Brunnberg, som gjort sig ett namn långt utöver sina skådespelarinsatser genom att bli en alltmer irriterad kommentator till samtiden, finner sig nu i programformatet men gör det med en uppenbar motvilja. Han klagar, han vägrar, han motsätter sig programmets uppenbara intention att para ihop honom med en kvinna. Men detta motstånd är förstås inbyggt i själva upplägget.

Under senare år har Brunnberg blivit känd för sina skarpa utfall mot allt från det svenska skattetrycket till vänstersinnade människor. Hans kritik riktar sig också mot tendenser i samtiden som han betraktar som ”politiskt korrekta” och mot förändring i allmänhet. När det planerades en nyinspelning av ”Saltkråkan” var han snabb att uttrycka sitt missnöje, och han har investerat avsevärda summor – enligt uppgift hundratusentals kronor – för att varumärkesskydda karaktärerna från ”Jönssonligan” mot liknande nygestaltningar.

Särskilt förändringarna i hans hemkommun Lidingö tycks bekymra honom. Det är som om han betraktar samtiden genom ett raster av förfall, där allt som en gång var bra nu hotas av förnyelse och omtolkning.

Men i ”Semester med Garplind” framträder också en annan, mer melankolisk sida av Brunnberg. Bakom klagomålen och de skarpa utfallen anas en man som kanske helt enkelt är trött på livet. Han säger sig inte längre vara intresserad av kärlek, och hans motstånd mot programmets upplägg kan tolkas som något djupare än bara skepsis mot ytterligare ett formaterat tv-program.

Det finns något klaustrofobiskt över hur svensk tv ständigt återanvänder samma begränsade krets av personer i program efter program. Allt är hårt mallat enligt förutsägbara format. SVT:s val att använda en programledare som ironiskt skämtar om att han behöver sex semestrar betalda av public service känns mindre uppfriskande än vad man kanske hade hoppats.

Samtidigt är denna cirkulära kändisekonomi inget nytt fenomen i svensk tv – tvärtom har den funnits lika länge som mediet självt. Och Brunnberg är definitivt en etablerad del av detta kretslopp, trots att han nu tycks vilja distansera sig från det.

Ramarna för ”Semester med Garplind” är precis som förväntat satta på förhand. Den vresige gubben Brunnberg vrider sig visserligen under det krystade upplägget där han ska möta en potentiell kärlekspartner, men även detta motstånd är sannolikt inbyggt i programkonceptet.

Trots dessa invändningar finns det något rörande i kemin mellan Brunnberg och Christopher Garplind. De fungerar tillsammans på ett sätt som väcker intresse. Kanske hade programmet kunnat bli något verkligt spännande om produktionen för en gångs skull vågat släppa lite på de strikta ramarna och låtit Brunnberg få lite mer utrymme att vara sig själv.

För Brunnberg är i grunden en entertainer. Om han hade fått simma ur bild för en stund, tagit en paus från formatet, hade han förmodligen kommit tillbaka med något oväntat och autentiskt. I stället blir resultatet ännu ett program som följer en förutsägbar mall, där även rebelliskhet och motstånd är en del av det förväntade manuset.

Det finns något vemodigt i detta, en bild av en man som längtar efter något annat men som fastnat i ett mönster han inte riktigt kan bryta sig ur – precis som den svenska tv-underhållningen i stort.