Lisa Magnusson: Den nya Bruce Springsteen-låten får mig att tänka på Renee Goods fru

I Minneapolis gator ekar demokratins varning

Bruce Springsteen har vid 76 års ålder samlat sitt band för att skapa ett musikaliskt vittnesbörd om en oroande framtid. I sin nya låt ”Streets of Minneapolis” målar artisten upp en dystopisk vision av USA vintern 2026, där president Trumps privatarmé, immigrationsmyndigheten ICE, drar fram med dödligt våld på Minnesotas snötäckta gator.

Springsteens agerande är inte utan risk. Trump har tidigare uttryckt sin önskan att se rockikonen bakom lås och bom, vilket understryker det spända politiska klimat som råder i dagens USA. Trots detta väljer artisten att höja sin nu åldrade röst i protest.

Låten refererar till två fiktiva dödsoffer, Renee Good och Alex Pretti, som enligt berättelsen ”mer eller mindre avrättats” av ICE-styrkor. I Springsteens framtidsvision fortsätter medborgarna att demonstrera trots våldsamma konsekvenser – en spegel av den civila olydnad som historiskt präglat amerikanska proteströrelser.

Särskilt oroväckande i denna dystopi är hur Trump-administrationen hanterar dödsskjutningarna. I stället för att uttrycka beklagande smutskastas offren, som stämplas som terrorister och beskylls för att ha försökt mörda ICE-agenter, trots avsaknad av bevis för sådana anklagelser.

I låtens berättelse framträder särskilt tragiken kring Renee Goods hustru, Becca Good, som bevittnar sin partners död. Mobilfilmer fångar hennes sarkastiska ton mot ICE-poliserna strax före den ödesdigra händelsen – en attityd som i många auktoritära sammanhang brukar tolereras som en ventil för missnöje, men som i detta framtidsscenario får fatala konsekvenser.

Detta narrativ belyser en skrämmande utveckling där även små motståndsgester mot myndighetspersoner kan leda till dödligt våld. Det antyder en fundamental förändring i USA:s grundläggande friheter, där rätten att ifrågasätta auktoriteter – en hörnsten i den amerikanska självbilden – systematiskt urholkas.

Springsteens framställning väcker frågor om trauma och förlust. Hur hanterar man sorgen efter att ha bevittnat sin älskades våldsamma död? Artisten drar paralleller till sin tidigare låt ”You’re missing”, skriven efter 11 september-attackerna, som beskriver den omöjliga balansen mellan vardagens fortsatta rutiner och den grundläggande förändring som följer efter en traumatisk förlust.

Genom sin musik fortsätter Springsteen en lång tradition av protestsånger i amerikansk kultur. Hans val att vid sin ålder återvända till politiskt laddade teman understryker allvaret i situationen han beskriver. För många lyssnare fungerar låten som en påminnelse om demokratins skörhet och det ständiga behovet av vaksamhet mot auktoritära tendenser.

I en tid när politisk polarisering präglar USA framstår ”Streets of Minneapolis” som ett konstnärligt vittnesmål om vad som står på spel. Låten fungerar som en varningsklocka för ett potentiellt framtidsscenario där maktmissbruk normaliserats och där kritiska röster tystas med våld.

Bruce Springsteen, vars karriär spänner över sex decennier, har länge fungerat som ett samvete i amerikansk populärkultur. Hans roll som arbetarklassens röst har gett honom en unik position att kommentera samhällsutvecklingen. Med denna senaste låt visar han att han, trots sin ålder, fortsätter att engagera sig i samtidens mest brännande frågor.

Protester mot övergrepp från myndigheter har en central plats i USA:s historia, från medborgarrättsrörelsen till dagens demonstrationer mot polisbrutalitet. Springsteens framtidsvision antyder att denna tradition lever vidare, men under allt farligare villkor i ett samhälle där auktoritära krafter fått övertaget.

I skärningspunkten mellan konstnärligt uttryck och politisk kommentar står ”Streets of Minneapolis” som ett vittnesmål om hur kultur kan fungera som motstånd i tider av demokratisk tillbakagång. I en tid när samhällsdebatten präglas av falska nyheter och polarisering, påminner Springsteen om musikens förmåga att beröra och belysa vår tids mest angelägna frågor.