Lisa Magnusson: Det finns ingen anledning att tvivla på Melinda Jacobs

I Lilla hjärtats skugga: Från tragedi till kommersialisering

Sex år har passerat sedan det tragiska fallet med flickan som kom att kallas Lilla hjärtat skakade Sverige. Ett barn som omhändertogs direkt från BB, placerades i fosterfamilj, men som vid tre års ålder återbördades till sina biologiska föräldrar genom vad många beskriver som ett byråkratiskt systemfel. Flickan hittades senare död i föräldrahemmet.

Obduktionsresultaten målade upp en fruktansvärd bild. Flickan led av kraftig undernäring och hade fyra narkotikaklassade preparat i kroppen. Hennes lilla kropp uppvisade 102 synliga skador, hjärnblödning och en bruten handled. Hon hade drabbats av lunginflammation efter att ha andats in sitt eget maginnehåll. Dödsförloppet hade varit utdraget, men inte vid något tillfälle under denna period kontaktade föräldrarna räddningstjänsten.

När myndigheterna slutligen hittade flickan låg hon inlindad i påslakan, filtar och plast under en säng. De biologiska föräldrarna hävdade att det rörde sig om en olyckshändelse, men rättsväsendet gjorde en annan bedömning. Fadern avled i häktet medan modern dömdes till åtta års fängelse för dråp.

Fostermamman Melinda Jacobs, kvinnan som Lilla hjärtat betraktade som sin verkliga mamma, har sedan dess kämpat för att något meningsfullt ska komma ur denna tragedi. Hennes engagemang ledde fram till en ny lagstiftning, lex Lilla hjärtat, som ska förhindra att liknande fall upprepas. Lagen syftar till att stärka barns skydd och rättigheter i utsatta situationer.

Men under de senaste åren har Melinda Jacobs roll i det offentliga samtalet gradvis förändrats. Från att ha varit en stark röst för barns rättigheter har hon successivt blivit en profil i offentligheten, synlig i reportage, tv-program och på diverse evenemang. Denna transformation från aktivist till kändis har väckt reaktioner.

Särskilt kontroversiellt blev det när Jacobs inledde ett samarbete med smyckeskedjan Guldfynd. Kritiker menade att kommersialiseringen av ett barns tragiska öde kändes smaklös. Situationen förvärrades ytterligare när hon började marknadsföra ”Lilla hjärtat-schampo” och dessutom försökte varumärkesskydda namnet.

Svenska Dagbladets podd ”Badfluencer” har nyligen behandlat denna utveckling på ett nyanserat sätt. I podden citeras Jacobs försvar från sociala medier: ”Jag, liksom alla andra, behöver också kunna försörja mig och min familj. Det är tråkigt att det ibland inte får vara okej.”

Frågan som många ställer sig är dock inte om Jacobs har rätt att försörja sig, utan snarare gränsdragningen mellan aktivism och kommersialisering av en personlig tragedi. Kritiker menar att problemet uppstår när flickan reduceras till ett varumärke istället för att behandlas som en person vars integritet förtjänar att värnas.

Denna balansakt mellan att hålla minnet av ett tragiskt öde vid liv och att samtidigt respektera den avlidnes värdighet är svår. Under flickans korta liv brast samhällets skyddsnät på flera punkter. Många anser därför att det finns ett särskilt ansvar att behandla hennes minne med respekt och värdighet även efter döden.

Trots all kritik är det viktigt att komma ihåg att Melinda Jacobs sannolikt drivs av en genuin vilja att göra skillnad. Hon betraktade flickan som sitt eget barn och har kämpat för lagändringar som kan skydda andra utsatta barn i framtiden.

Men frågan kvarstår: Var går gränsen mellan att använda en tragedi för att driva viktig samhällsförändring och att kommersialisera ett barns lidande? Det är en diskussion som berör djupa etiska frågor om värdighet, integritet och respekt för de som inte längre kan föra sin egen talan.

Lilla hjärtats tragiska öde fortsätter att påminna oss om vikten av ett fungerande socialt skyddsnät och de svåra avvägningar som måste göras i barnskyddsärenden. Samtidigt väcker det frågor om hur vi hedrar minnet av dem som fallit offer för systemets brister utan att exploatera deras historia.