Lisa Magnusson: Det handlar inte bara om 4-åringen, utan om vilket land vi vill vara

I den senaste tidens debatt kring Sveriges utvisningspolitik har flera uppmärksammade fall väckt starka reaktioner. Ett särskilt fall som belyser problematiken gäller fyraårige Raif, en pojke med autism som enligt Migrationsverkets beslut ska skickas till Bosnien – utan sina föräldrar.

”Jag förstod inte. Jag sa: Hur kan ni utvisa en 4-årig pojke utan föräldrarna?” berättade hans pappa för Sydsvenskan nyligen. Raifs situation är extra utsatt då han fortfarande använder blöja och saknar verbal kommunikationsförmåga.

Fallet illustrerar en större trend i den svenska migrationspolitiken som under senare år genomgått dramatiska förändringar. Sedan 2016 beviljas främst tidsbegränsade uppehållstillstånd, och 2023 avskaffade regeringen möjligheten att göra undantag vid ”särskilt ömmande omständigheter” – ett beslut som många kritiker menar har eliminerat utrymmet för medmänsklighet i bedömningarna.

En konsekvens av den striktare politiken är att barn som fyllt 18 år inte längre räknas som en del av sin familj i migrationshänseende. Detta trots att många av dessa ungdomar har växt upp i Sverige, gått i svensk skola, talar flytande svenska och saknar faktisk anknytning till det land de utvisas till. I flera fall har de även etablerat sig på arbetsmarknaden med fasta anställningar.

De senaste veckornas nyhetsrapportering visar på flera uppmärksammade fall. 21-åriga Ayla fick besked om utvisning till Iran, ett land där den repressiva regimen nyligen genomfört omfattande våldsamma aktioner mot civilbefolkningen med rapporter om tusentals döda. Efter kraftiga protester har utvisningar till Iran tillfälligt pausats.

Ett annat exempel är 18-åriga Jomana, som bott i Sverige sedan hon var fyra år och som skulle ta studenten i vår. Hon står nu inför utvisning till Egypten, separerad från sin familj – en situation som orsakat henne svår psykisk stress.

Kritiker menar att den svenska migrationspolitiken har svängt från den tidigare hållningen med ”öppna hjärtan” till en situation där politiker tävlar i restriktivitet. Det faktum att fler personer lämnar Sverige än som flyttar hit har till och med applåderats i vissa politiska kretsar, enligt rapportering i Aftonbladet från augusti 2024.

En central fråga i debatten är huruvida denna hårda linje verkligen representerar folkviljan eller om den drivs av högljudda minoritetsgrupper med extrema åsikter. På sociala medier och internetforum uttrycks ibland gillande över familjernas svåra situation, men många ifrågasätter om sådana röster bör ha inflytande över utformningen av Sveriges migrationspolitik.

Utvecklingen har skapat oro bland barn och ungdomar med utländsk bakgrund som nu känner att deras plats i det svenska samhället är osäker, trots att de i många fall tillbringat större delen av sina liv här. Känslan av att inte höra hemma eller att när som helst kunna tvingas lämna landet skapar en otrygghet som påverkar deras identitetsutveckling och framtidstro.

Den striktare migrationspolitiken har också väckt frågor om Sveriges självbild som ett humanitärt land med stark respekt för mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller behandlingen av barn. Raifs fall har blivit en symbol för vad kritikerna beskriver som en avhumanisering av migrationspolitiken.

Samtidigt som debatten pågår väntar familjer som Raifs på besked om sin framtid, fångade i ett system som många menar har förlorat balansen mellan reglerad invandring och grundläggande medmänsklighet.