Lisa Magnusson: Detta är inte reklam för mansmisshandel, jag lovar

Under de senaste dagarna har Amanda Romares nya roman ”Judas” väckt starka reaktioner bland recensenter. Romanen har fått uppmärksamhet främst för sin skildring av en kvinnlig huvudkaraktär som beskrivs som kontrollerande, kritisk och enligt vissa recensenter rentav psykiskt misshandlande mot sin pojkvän.

Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Göteborgs-Posten har alla tagit fasta på bokens beskrivningar av en kvinnlig huvudperson som kommenterar sin partners osexiga kalsonger, flyende hårfäste och begynnande kulmage. En särskilt omtalad scen skildrar hur hon injicerar honom med Ozempic efter att ha tvingat honom att skaffa läkemedlet genom att ljuga om sin vikt.

Men att debatten kring romanen nästan uteslutande kretsar kring moraliska aspekter är förvånande. Boken är inte en förespråkare för misshandel, utan ett fiktivt verk med en berättare som framställs som medvetet skev. Romares prosa är medvetet slarvig och direkt, vilket skapar en ovanlig närhet till läsaren, nästan som en förtrolig konversation med en gammal vän.

”Judas” innehåller betydligt fler nyanser och teman än bara porträttet av en ”hemsk flickvän”. Boken utforskar komplexiteten i mellanmänskliga relationer, och hur gränserna mellan offer och förövare ofta är suddiga.

Ett exempel är skildringen av en man som stryper en kvinna under sex trots hennes panik. Trots detta förblir hon förälskad och polisanmäler honom först när han visar ointresse för en relation. När hon väl anmäler honom nekar han till allt och deras gemensamma vänner väljer att inte ta ställning, utan fortsätter umgås med honom som vanligt.

Ett annat djupt tema i boken är den biologiska ojämlikheten mellan könen. I en särskilt talande passage blir en kvinna gravid efter att ha förhindrat sin partner från att avbryta samlaget, trots att han själv inte varit noga med preventivmedel. Hon genomgår sedan en abort mot sin egentliga vilja och planerar till och med en begravning för embryot. Medan hon genomlider aborten hemma, sms:ar pojkvännen från krogen och frågar hur det går. När hon svarar att det gör ont och han undrar om han ska komma hem, dröjer han ändå för att ”bara dricka upp ölen.”

Romanen verkar i grunden inte handla om kvinnors ondska, utan om de komplicerade maktstrukturer och sårbarheter som existerar i relationer mellan människor. Den lyfter fram hur vi skadar varandra på olika sätt och hur svårt det är att kategorisera dessa handlingar som entydigt rätt eller fel.

Det är anmärkningsvärt att reaktionerna på boken ofta varit så kategoriska och moraliserande, när verket självt tycks vilja problematisera just sådana förenklade uppdelningar. I stället för att fastna vid frågan om huvudpersonens beteende är förkastligt, kunde diskussionen med fördel handla om de mer nyanserade perspektiv på mellanmänskliga relationer som romanen faktiskt erbjuder.

”Judas” tycks vara ett verk som utmanar läsaren att se bortom enkla moraliska domar och i stället erkänna den komplexitet som präglar mänskliga relationer. Den inbjuder till en djupare diskussion om makt, ansvar och sårbarheter i nära förhållanden – en diskussion som hittills verkar ha hamnat i skymundan i mottagandet av boken.

Frågan är om inte just denna reaktion bekräftar en del av det som romanen försöker säga om vår tids behov av enkla kategorier och tydliga moraliska positioner, även när verkligheten är betydligt mer komplicerad.