En oväntad vändning: När intima avslöjanden blir offentlig underhållning

I media har vi på senare tid fått följa Christopher Wollters uppmärksammade berättelse om sitt sexmissbruk. När Expressen nyligen publicerade vad de kallade ”HELA Christopher WOLLTERS OTROHETSLISTA” väcker det frågor om gränsen mellan privatliv och offentlig underhållning.

Fenomenet började med en bok där Wollter tillsammans med sin hustru, skådespelerskan Julia Dufvenius, berättade om hans långvariga otrohet. Med uppknäppt skjorta och till synes öppenhjärtigt har Wollter i intervju efter intervju beskrivit hur han systematiskt bedrog sin fru med flera kvinnor under årens lopp.

När boken först publicerades var det redan då svårt att förhålla sig till innehållet. Berättelsen hade något obehagligt över sig – särskilt detaljerna om de kvinnor han haft relationer med. Beskrivningarna var så pass utförliga att personerna själva kunde identifiera sig, samtidigt som Wollter inte drog sig för att inkludera förnedrande detaljer och sin egen upplevda äckelkänsla.

Nu har Expressen destillerat bokens innehåll till vad som kan liknas vid en koncentrerad sörja – en lista över Christopher Wollters otrohet, där vissa kvinnor anonymiserats medan andra fortfarande kan identifieras. Frågan man måste ställa sig är: Vad är egentligen syftet med denna publicering?

Självklart finns det ett värde i att diskutera sexmissbruk som fenomen. Det kan hjälpa andra i liknande situationer att känna igen sig och söka hjälp. Men när berättelsen framförs med ett självbelåtet uttryck och detaljrikedom som riskerar att skada andra, bör vi fråga oss om det verkligen handlar om upplysning eller snarare om en ny form av exhibitionism.

Det är svårt att undvika frågan: Får Wollter samma typ av kickar när han blottlägger sitt privatliv i media som han tidigare fick av själva bedrägeriet? Är hans offentliga botgöring genuint terapeutisk, eller är det bara ett nytt sätt att få uppmärksamhet och bekräftelse?

Mediernas roll i detta drama är också problematisk. När tidningar som Expressen väljer att publicera intima detaljer från någons privatliv – även om personen själv initierat berättelsen – medverkar de till en voyeuristisk kultur där andras smärta och misstag blir underhållning.

Den ständiga gränsdragningen mellan vad som är i allmänhetens intresse och vad som bara är intressant för allmänheten är central inom journalistiken. I fallet med Wollters ”otrohetslista” förefaller det som att pendeln svängt för långt åt det sensationella hållet.

Ännu mer problematiskt blir det när tredje part dras in. De kvinnor som Wollter haft relationer med har knappast gett sitt medgivande till att figurera i en nationell tidnings ”otrohetslista”, även om vissa detaljer anonymiserats. Deras privatliv blir ofrivilligt en del av den offentliga berättelsen.

Att prata öppet om psykisk ohälsa och beroendeproblem är viktigt. Det minskar stigmat och kan hjälpa andra att söka hjälp. Men när berättelsen främst framstår som ett självcentrerat spektakel snarare än ett genuint försök att skapa förståelse, har den förlorat sitt syfte.

Vi bör alla reflektera över vår roll som mediekonsumenter. Genom att klicka på, läsa och dela sådana artiklar bekräftar vi att det finns en marknad för detta slags innehåll. Kanske är det dags att fråga oss vad vi egentligen får ut av andras utlämnande privatliv – och om priset som betalas, både av dem som berättar och av dem som ofrivilligt dras in i berättelsen, är värt det.

I slutändan handlar det om vår gemensamma moral och etik. Var går gränsen mellan upplysning och exploatering? Mellan öppenhjärtighet och exhibitionism? Mellan medierapportering och sensationsjournalistik? I fallet med Christopher Wollters ”otrohetslista” tycks den gränsen ha blivit allt annat än tydlig.