Lisa Magnusson: Får en makthavare spela tennis mitt under brinnande kris?

Den massiva kritiken mot Berlins borgmästare Kai Wegner växer efter hans hantering av ett terrordåd som lämnade 100 000 hushåll utan el. Medan nästan hälften av de drabbade invånarna fick klara sig utan elektricitet i fem dagar mitt under vintersäsongen, valde den kristdemokratiske borgmästaren att spela tennis.

Wegner hade tidigare påstått att han arbetade dygnet runt för att lösa krisen, men nu höjs röster om att han borde avgå. Händelsen har blivit ytterligare ett exempel på hur politiska ledare säger en sak men gör något annat, vilket skapar förtroendeklyftor mellan beslutsfattare och medborgare.

Situationen har tydliga paralleller med incidenter under coronapandemin, då flera politiker världen över införde hårda restriktioner och uppmanade till social distansering samtidigt som de själva avslöjades med att festa, shoppa och semestra på Ibiza. Denna typ av dubbelmoral skadar förtroendet för politiska institutioner på djupet.

Problemet handlar dock om mer än bara hyckleri. Det speglar en grundläggande fråga om vad politiskt ledarskap bör innebära i en demokrati. I tider när auktoritära tendenser växer internationellt blir frågan särskilt relevant.

Den auktoritära trenden är märkbar globalt, inte minst i och med Donald Trumps återkomst som USA:s president. Trump representerar en ledarskapsstil där han ensam anser sig bestämma reglerna, samtidigt som han själv står över dem. När en polis ur hans specialstyrkor sköt ihjäl en trebarnsmamma, ställde sig Trump utan tvekan på polisens sida – inte för att polisen nödvändigtvis handlat korrekt, utan för att polisen tillhörde Trumps läger.

Oroväckande många accepterar denna maktlogik. Resonemanget verkar vara att medborgare bör lyda auktoriteter omedelbart utan ifrågasättande, annars får de skylla sig själva om något händer. Detta representerar ett fundamentalt skifte från demokratiska principer mot auktoritär lydnadskultur.

En tennisspelande borgmästare under en elkris är naturligtvis något annat än auktoritärt maktmissbruk, men båda fenomenen avslöjar en försvagad förståelse för demokratins grundprincip: att makten ska tjäna folket, inte tvärtom. Detta är den avgörande skillnaden mellan verkligt demokratiskt ledarskap och auktoritärt styre.

I Berlin har kritiken mot Wegner inte handlat om hans rätt att spela tennis generellt, utan om hans prioriteringar under en akut kris som drabbade tiotusentals människor. Att borgmästaren valde personlig rekreation medan invånare kämpade i mörker och kyla under flera vinterdagar signalerar en klandervärd likgiltighet inför medborgarnas lidande.

Händelsen väcker också frågor om krisberedskap och infrastrukturens sårbarhet. Terrordådet mot elförsörjningen visar hur känsliga moderna samhällen är för riktade attacker mot kritisk infrastruktur. När politiska ledare misslyckas med att prioritera sådana kriser förvärras sårbarheten ytterligare.

Det finns en växande oro bland demokratiteoretiker att vi befinner oss i en period där demokratiska värden eroderar och auktoritära reflexer stärks. I detta klimat blir det allt viktigare att demokratiskt valda ledare lever som de lär och visar att de tar sitt ansvar på allvar.

Berlincaset illustrerar en bredare problematik: när ledare separerar sig från de människor de är satta att tjäna och lever efter andra regler, undermineras det demokratiska samhällskontraktet. Oavsett om det handlar om en tennisspelande borgmästare eller en president som ställer sig över lagen, representerar denna typ av beteenden en fara för den demokratiska kulturen.

Förtroendet för demokratiska institutioner bygger på att makthavare tar sitt ansvar, särskilt i kristider. När detta förtroende sviktar öppnas dörren för de krafter som vill ersätta demokratin med mer auktoritära styrelseformer.