Lisa Magnusson: Göteborgarna har drabbats av Stockholmssyndromet

Den svenska fotbollen står inför en av sina mörkaste stunder efter att IFK Göteborgs klubbdirektör Håkan Mild på onsdagsmorgonen meddelade sin avgång. Detta kan ses som en symbolisk seger för huliganismen som länge präglat klubbens supporterkultur.

I ett pressmeddelande som publicerades klockan 08.05 uttryckte klubben tacksamhet och stolthet över Milds insatser: ”Han har alltid arbetat för Blåvitts bästa och utan personlig prestige. Håkan har stått upp för föreningsdemokratin och vår förening är på en mycket bättre plats i dag än när han tillträdde som klubbdirektör. De framgångar vi ser nu är resultatet av Håkans och verksamhetens arbete.”

Anmärkningsvärt nog nämndes ingenting om den allvarliga hotbild som föranlett Milds avgång – en hotbild så grav att han behövt polisbeskydd. Än mer oroväckande är att hotet kommer inifrån den egna supporterskaran.

IFK Göteborg har under en längre tid brottats med omfattande problem kopplade till huliganism. Maskerade personer har vid upprepade tillfällen saboterat matcher genom att kasta bengaler, utöva våld och störa den idrottsliga upplevelsen för både spelare och fredliga åskådare. Vid vissa tillfällen har situationen eskalerat till den grad att personer sprungit in på planen och attackerat motståndare.

Inom delar av fotbollskulturen existerar en problematisk romantisering av denna typ av beteende, där aggressivitet felaktigt tolkas som passion och lojalitet. Denna missuppfattning har skapat en grogrund för en huligankultur som nu tycks ha fått övertaget i en av Sveriges mest anrika fotbollsklubbar.

Håkan Mild har stått i frontlinjen i kampen mot denna utveckling. Hans konsekventa hållning mot huliganism har dock väckt kritik även bland fredliga supportrar som menat att hans strategi provocerar de våldsamma elementen i onödan.

Konflikten intensifierades nyligen när klubbledningen, i enlighet med gällande regelverk, stoppade en stor, icke föranmäld flagga från att tas in på en match. Detta ledde till starka reaktioner från supporterhåll, och klubbledningen försökte därefter backa och be om ursäkt för beslutet.

Milds avgång framstår nu som ett symboliskt nederlag för kampen mot huliganism inom svensk fotboll. Det ger en oroväckande signal om att hot och trakasserier kan leda till att personer i ledande ställning tvingas bort, snarare än att problemen åtgärdas.

Situationen för IFK Göteborg kan liknas vid ett Stockholmssyndrom, där klubben verkar ha valt att stå på kidnapparnas sida istället för att stödja den som försökt befria organisationen från destruktiva krafter.

Detta skeende väcker viktiga frågor om idrottens roll i samhället och hur svenska fotbollsklubbar hanterar balansen mellan passionerad supporterkultur och nolltolerans mot våld och hot. När en ledare som aktivt arbetat för att stävja huliganism tvingas bort, skickar det oroväckande signaler om vem som egentligen styr utvecklingen.

För svensk fotboll i allmänhet och IFK Göteborg i synnerhet står mycket på spel. Sportens legitimitet som en positiv samhällskraft utmanas när våldsdyrkande grupperingar tillåts utöva inflytande över klubbarnas agerande och personalpolitik.

Avgången reser också frågor om hur klubbar, Svenska Fotbollförbundet och samhället i stort kan samarbeta för att skapa en säker miljö för alla involverade i fotbollen – från ledare och spelare till den stora majoriteten av supportrar som vill uppleva sporten utan våld och hot.

När huliganerna nu symboliskt vunnit med 3-0 på walkover mot IFK Göteborg, återstår att se vilka konsekvenser det får för klubbens framtid och för kampen mot huliganism inom svensk fotboll.