SVT: Pojken som sköt sex personer kunde ha stoppats i tid

Den pojke som nyligen genomförde en skjutning i centrala Gävle, där sex personer skadades, kunde ha stoppats innan attacken ägde rum. Detta rapporterar SVT Gävleborg. Pojkens föräldrar hade uttryckt oro över sin son och när han inte återvände hem enligt överenskommelse vid 18-tiden på kvällen då skjutningen ägde rum, kontaktade de myndigheterna. Ett beslut att omhänderta honom fattades, men myndigheterna lyckades aldrig lokalisera honom innan det var för sent.

Detta är inte ett isolerat fall av missade möjligheter från myndigheternas sida. Sveriges Radio Ekot rapporterade nyligen om en annan incident där polisen fick tips om en ung tonåring som fyllde flera dunkar med bensin vid en mack. Tipset följdes aldrig upp och samma tonåring misstänks nu för att ha anlagt en husbrand några timmar senare.

Dessa fall illustrerar en alarmerande tendens där tidiga varningssignaler inte tas på tillräckligt allvar. Experter framhåller att det är just stöd och tidiga insatser som behövs, inte hårdare straff i efterhand som många politiker förespråkar. Kriminologen Frances Crook, som tidigare i år mottog ett prestigefyllt kriminologipris i Stockholm, påpekade att barn som begår brott ofta själva är utsatta för övergrepp, människosmuggling eller utpressning. Hon varnade att om dessa barn kriminaliseras för tidigt eller inte behandlas som just barn, kan man ”nästan garantera ett helt liv i brott”.

Det finns en utbredd uppfattning bland experter att barn som riskerar att hamna i kriminalitet ofta kan identifieras långt innan de blir kända av polisen. Tecken på att ett barn far illa kan märkas av förskoleledning, grundskolerektorer och socialtjänsten. Det kan handla om barn som kommer till skolan med oklippta naglar, urvuxna kläder eller utan adekvat vinterjacka. De kan vara utåtagerande eller inbundna, och ibland kan de vara frånvarande under långa perioder.

Tidiga insatser är avgörande för att förhindra både barnets eget lidande och potentiella konsekvenser för samhället. Men detta kräver tillräckliga resurser, något som ofta saknas i dagens system. Under flera års tid har det larmats om hög personalomsättning och omfattande avhopp inom socialtjänsten, vilket försvårar kontinuiteten i det förebyggande arbetet.

Bristerna i systemet har lett till flera tragiska fall. I Eslöv misshandlades och vanvårdades en flicka av sina föräldrar – hon tvingades dricka ättika och hölls bunden – trots att flera orosanmälningar gjorts utan att dessa följts upp ordentligt. Ett annat exempel är Mohamed och Layth, vars försvinnande inte togs på allvar av myndigheterna förrän det var för sent – de hittades senare mördade.

En fråga som väcks i detta sammanhang är om de tio offren för den vuxna skolskjutaren Rickard Andersson kunde ha räddats om han som ung hade fångats upp och fått hjälp med sina psykiska problem innan de eskalerade till våldsamma handlingar.

Dessa fall understryker vikten av att samhället tar ett kollektivt ansvar för alla barn. Principen att ”inte lägga sig i” kan aldrig gälla när det handlar om barns välbefinnande – även andras barn är i någon mening alltid vårt gemensamma ansvar.

För att bryta cirkeln av missade möjligheter och tragiska konsekvenser krävs ett mer proaktivt förhållningssätt från både myndigheter och samhället i stort. Tidiga insatser, tillräckliga resurser till socialtjänsten och en beredskap att agera på varningssignaler är avgörande för att förhindra att fler barn hamnar i kriminalitet och att fler människor drabbas av följderna.