Lisa Magnusson: Jane Goodall förkroppsligade just det som vår förgiftade samtid behöver

I Jane Goodalls värld var inga gränser omöjliga att korsa. Den världsberömda primatologen, vars livsarbete revolutionerade vår förståelse av schimpanser och i förlängningen oss själva, har nu gått ur tiden vid 91 års ålder.

Trots sin höga ålder känns förlusten av denna ikoniska forskare och miljöaktivist som en alltför tidig avslutning på ett liv som präglats av outtröttlig kamp för djurens rättigheter och välfärd.

När Goodall började sina banbrytande studier av schimpanser i Gombe, Tanzania, på 1960-talet, var den rådande vetenskapliga uppfattningen att enbart människor besitter personlighet, känslor och intellekt. Andra arter, inklusive våra närmaste släktingar, ansågs agera enbart utifrån instinkter.

Med extraordinärt tålamod ägnade Goodall månader åt att observera schimpanserna på avstånd genom kikare innan hon fick möjlighet att närma sig dem. Hennes noggranna dokumentation av deras beteenden ledde till häpnadsväckande upptäckter som skulle komma att omkullkasta etablerade vetenskapliga teorier.

Hon observerade att schimpanserna var tydliga individer med unika personlighetsdrag och komplexa sociala relationer. Ännu mer revolutionerande var hennes upptäckt att de tillverkade och använde verktyg – något som tidigare ansetts vara unikt mänskligt. Denna förmåga visade att schimpanserna kunde föreställa sig framtiden och planera för den, vilket markant minskade det upplevda avståndet mellan människor och övriga primater.

Goodalls forskning omdefinierade inte bara vår syn på apor utan tvingade även mänskligheten att omvärdera sin plats i naturens hierarki. Vi var inte längre helt separerade från djurriket – vi var en del av ett kontinuum.

Men utöver sina vetenskapliga bidrag var Jane Goodall en person med exceptionell integritet. Hennes engagemang präglades av en djup känsla av syfte, långt bortom samtidens ofta ytliga aktivism. Hon drevs av en genuin vilja att förbättra livsvillkoren för djur, särskilt de vilda schimpanser som blev hennes livskall.

Till skillnad från många andra aktivister valde Goodall en väg präglad av dialog och förståelse. Hon moraliserade sällan över andra, utan strävade istället efter att sätta sig in i olika perspektiv för att kunna skapa verklig förändring. När hon exempelvis arbetade för att stänga laboratorier där schimpanser hölls i trånga burar, betonade hon vikten av att komma ihåg att även de som driver sådana anläggningar i grunden ofta vill göra gott.

I en intervju från 2024 i podcasten ”Wiser than me” identifierade Goodall apati som det största hotet mot vår gemensamma framtid. Hon var övertygad om att varje individ måste inse att deras handlingar spelar roll, oavsett hur små de kan tyckas vara i ett globalt perspektiv.

Denna insikt blir allt viktigare i en tid då begrepp som ”anständighet” och ”godhet” allt oftare används nedlåtande i offentlig debatt, och där politiska ledare ibland tycks tävla i att visa minsta möjliga medkänsla. I en sådan miljö blir det lätt att känna hopplöshet och handlingsförlamning.

Men Jane Goodalls livsverk visar på en annan väg. Genom att göra sitt bästa, trots omständigheterna, genom att börja i viljan att göra rätt oavsett de omedelbara resultaten, kan vi bryta uppgivenheten och återfinna handlingskraften.

I en tid präglad av klimatkris, artutrotning och politisk polarisering står Goodalls livslånga engagemang som ett vittnesbörd om vad uthållighet och genuin medkänsla kan åstadkomma. Hennes kombination av vetenskaplig stringens och djup empati har inspirerat generationer av forskare och aktivister.

Jane Goodalls arv lever vidare genom organisationen Roots & Shoots, som arbetar med ungdomar världen över för att främja miljömedvetenhet och medkänsla för alla levande varelser. Men trots detta eftermäle kan man inte låta bli att instämma i den avslutande tanken: Åh, vad vi hade behövt ha henne kvar.