Lisa Magnusson: Joakim Lundell anklagas för att ljuga om sin hemska uppväxt – men SVT har ju inga bevis

I en nyligen visad dokumentär har en kontroversiell tolkning av personliga minnen väckt debatt om journalistikens etiska gränser och hur familjeberättelser kan skilja sig åt mellan syskon.

Dokumentären, som sändes i svensk television, innehåller en anklagelse om osanning som riktas mot en av de medverkande personerna. Detta grundas på att dennes bror har en helt annan minnesbild av deras gemensamma uppväxt.

Skillnader i hur syskon minns sin barndom är dock något som psykologer länge har observerat som ett vanligt fenomen. Två personer som växer upp i samma hem kan ha vitt skilda upplevelser av sin uppväxt, påverkade av faktorer som ålder, personlighet och relation till föräldrarna.

”Det är välkänt inom minnesforskning att syskon ofta har olika versioner av samma händelser från barndomen,” säger Cecilia Fredriksson, psykolog och minnesforskare vid Stockholms universitet. ”Detta betyder inte nödvändigtvis att någon ljuger, utan snarare att minnet är subjektivt och formas av våra individuella upplevelser.”

Medieetikexperten Johan Lindberg menar att dokumentären gör sig skyldig till en allvarlig överträdelse genom att anklaga någon för lögn utan tillräckliga bevis.

”Att påstå att någon ljuger är en av de mest allvarliga anklagelser man kan rikta mot en person i media. Det kräver mycket stark bevisning, särskilt när det handlar om subjektiva minnen,” förklarar Lindberg.

Dokumentären har väckt reaktioner bland både tittare och mediekritiker. Flera recensenter har ifrågasatt den journalistiska processen bakom produktionen och efterlyst ett mer nyanserat förhållningssätt till personliga vittnesbörd.

Fallet belyser en bredare problematik inom dokumentärgenren, där gränsen mellan att berätta en stark historia och att respektera de medverkandes integritet ibland kan bli otydlig. I en tid då personliga berättelser får allt större plats i media, ställs allt högre krav på producenternas ansvar.

SVT:s programetiska nämnd, som bedömer innehåll utifrån public service-uppdraget, har ännu inte kommenterat den specifika dokumentären, men har tidigare betonat vikten av källkritik och opartiskhet även i personliga berättelser.

”När dokumentärer bygger på personliga vittnesmål måste tittaren kunna lita på att redaktionen har gjort sitt yttersta för att verifiera påståenden, särskilt när de är graverande för någon annan person,” säger Elisabet Söderberg, medieanalytiker.

Det aktuella fallet väcker också frågor om hur medier ska hantera motstridiga berättelser. När två personers upplevelser står mot varandra, vems sanning ska få företräde i berättelsen?

”Ansvaret ligger hos dokumentärmakarna att presentera olika perspektiv och låta tittaren förstå komplexiteten, snarare än att utse en vinnare i en personlig konflikt,” menar Söderberg.

Expertisen inom minnespsykologi pekar på att just barndomsminnen är särskilt formade av senare livshändelser och återberättande. Minnen omformas varje gång vi återkallar dem, vilket gör att två personer med tiden kan utveckla helt olika berättelser om samma händelser.

”Vi är inte videorecorders som spelar in livet exakt som det var. Våra minnen formas av känslor, av vad vi har behov av att minnas, och av berättelser vi hört från andra,” förklarar Fredriksson.

För de inblandade personerna kan anklagelserna om osanning få långtgående konsekvenser för deras relation och anseende. Offentliga konflikter kring familjehemligheter kan vara svåra att läka, särskilt när en part känner sig orättvist framställd i media.

Debatten fortsätter om hur långt dokumentärmakare bör gå för att skapa dramatiska berättelser, och vilket ansvar de har gentemot de medverkande. Kanske är den viktigaste lärdomen att sanningen, särskilt när det gäller barndomsminnen, sällan är entydig.