Ett löjets färgskifte: när husägare hamnar i byråkratins klor

För några år sedan köpte Gagik Markosyan ett 60-talshus i Järfälla. Fasaden var i dåligt skick – solblekt på vissa ställen och möglig på andra. Som många husägare skulle göra, bestämde han sig för att måla om huset. Han valde en gräddvit nyans som harmonierade med grannhusen.

Det visade sig vara början på en mardröm. I bygglovet stod det att det var ”önskvärt” att huset behöll sin ursprungliga färg. Kommunen beslutade att driva frågan, och plötsligt befann sig Markosyan i en rättslig tvist som skulle pågå i flera år.

”Varje dag som jag kom hem och tittade på huset blev jag stressad. Jag har sovit dåligt. Och inte bara jag, hela familjen har påverkats av det här”, berättar Markosyan för Dagens Nyheter.

Markosyans fall är långt ifrån unikt. I Falkenberg hamnade Britt-Marie Johansson i en liknande situation efter att ha målat sitt radhus i en auberginfärg. Byggnadsnämnden ansåg att den mörkgråbrunlila färgen ”stack i ögonen” och förändrade områdets karaktär. Hon beordrades att återställa husets ursprungliga aprikosfärg – trots att denna nyans nu skulle sticka ut betydligt mer i ett område där många hus redan målats om i andra färger utan myndighetsingripande.

I samma kommun drabbades även Gunilla Tilsson av byråkratins nitiskhet när hon målade gavlarna på sitt grå hus i en ljusare grå nyans, något kommunen inte kunde acceptera.

Problemet tycks till stor del bottna i en byråkratisk försiktighetsprincip: rädslan för att släppa kontrollen och att bebyggelsen då skulle explodera i alla regnbågens färger. Det handlar om en nitiskhet som leder till godtyckliga bedömningar.

Vad betyder det egentligen, rent konkret, att det är ”önskvärt” att en husfärg ”inte sticker ut”? Gränsen är diffus och subjektiv, vilket gör att bedömningarna riskerar att variera från fall till fall och från handläggare till handläggare.

Paradoxalt nog riskerar problemet att förvärras genom nya regler som innebär att det inte längre krävs bygglov för att måla om. Samtidigt kvarstår kravet att husfärgerna ska harmonisera med området. Detta skapar ett rättsligt gråzon där det blir helt upp till kommunala tjänstemän att avgöra var gränsen går för vad som kan accepteras och vad som ska bli föremål för rättsprocess.

Det som ofta glöms bort i dessa tvister är den enorma påfrestning som drabbar den enskilda husägaren. Det är en klassisk David mot Goliat-situation, där den enskilde medborgaren tvingas kämpa mot kommunens juridiska resurser i en strid om något så fundamentalt som rätten att bestämma över sitt eget hem. De ekonomiska konsekvenserna kan bli betydande, för att inte tala om den psykiska belastningen.

För Gagik Markosyan slutade historien lyckligt. Han vann till slut sin kamp mot Järfälla kommun, och högsta instans gav honom rätt. Kommunen har uttryckt att detta är positivt eftersom det etablerar en praxis om att myndigheter inte bör driva processer mot smärre avvikelser.

Men frågan är hur mycket denna praxis egentligen är värd i praktiken. Den gäller kanske endast gräddvita hus i just Järfälla kommun. För husägare i andra kommuner kvarstår osäkerheten, och nästa person som väljer ”fel” nyans kan mycket väl hamna i samma situation som Markosyan.

Dessa fall belyser ett större problem i relationen mellan myndigheter och medborgare. Trots att byggnadslagstiftningen ska skydda kulturhistoriska värden och säkerställa en harmonisk bebyggelsemiljö, har tillämpningen ibland spårat ur i överdriven kontrolliver. I slutändan blir den enskilde husägaren en ofrivillig försökskanin i ett system där gränsen mellan rimlig reglering och byråkratiskt övertramp ofta är lika suddig som gränsen mellan två närliggande färgnyanser.