Lisa Magnusson: Självklart är E-Type i Dubai Sveriges ansvar

Det plötsliga krigsutbrottet i Mellanöstern har stängt luftrummet och lämnat tusentals svenskar strandsatta i Dubai. Till skillnad från tidigare fall av semesterbesvikna svenskar som klagar över försenade flyg, handlar denna situation om något allvarligare.

Bland de drabbade finns en blandning av människor – barnfamiljer, sjuka personer som börjar få slut på mediciner, tonårstjejer på sin första självständiga resa och många mellanlandande resenärer. Även artisten E-Type tillhör de strandsatta.

Den inledande reaktionen från flera opinionsbildare har varit hård. Linda Jerneck på Expressens ledarsida hävdade att ”E-type i Dubai är inte UD:s problem”, medan finansmannen Mats Qviberg i Fokus gick längre genom att påstå att Sverige ”har ingen skyldighet att hjälpa puckon” som fastnat där. Qviberg beskrev Dubai som en ”skurkstat” vars lyxhotell drivs av gästarbetare under medeltida förhållanden.

Även från vänsterhåll kom liknande reaktioner. Henrik Jalalan, ledarskribent på ETC, frågade sig spydigt om ”Dubaisvenskarnas privatjet fått punktering?”. Den gemensamma tonen från både höger och vänster antyder att de strandsatta på något sätt gjort sig förtjänta av sin situation genom att välja Dubai som destination.

Men denna gång är situationen annorlunda. Det handlar inte om vanliga semesterförseningar eller besvikna turister som klagar över bristande bekvämlighet. Nedstängningen av luftrummet är en direkt konsekvens av en plötslig krigseskalation, och många av de strandsatta är helt vanliga människor utan ekonomiska marginaler för att bekosta obestämd hotellvistelse i en av världens dyraste städer.

Medan andra europeiska länder aktivt arbetar för att få hem sina medborgare genom de tillfälliga luftkorridorer som ibland öppnas, har Sveriges insats hittills varit begränsad. Utrikesdepartementet har skickat ett nödteam på endast tre personer, vars huvuduppgift är att ge information till de strandsatta svenskarna – en insats som kritiker menar är otillräcklig givet situationens allvar.

Kontrasten mellan Sveriges trevande respons och andra länders mer resoluta agerande väcker frågor om hur Sverige prioriterar sina medborgares säkerhet i internationella krissituationer. Det faktum att missiler faller i närheten gör situationen än mer akut för de drabbade, som uttrycker både rädsla och frustration över bristen på konkret hjälp från svenska myndigheter.

Den automatiska retoriken mot ”semesterbesvikna svenskar” blir i detta fall missriktad. Det finns en tendens i den svenska debatten att anta att svenskar utomlands alltid är välbärgade resenärer som borde kunna ta hand om sig själva. Men verkligheten är mer komplex. Många av de drabbade befinner sig i en genuint svår och potentiellt farlig situation som de inte kunnat förutse.

Sveriges ansvar för sina medborgare utomlands bör inte avgöras av vem de är eller varför de rest, utan av deras faktiska behov i en krissituation. E-Type må vara en ”eurodiscomiljonär” som rest till ett kontroversiellt resmål, men han och de tusentals andra svenskarna har rätt till samma konsulära skydd och assistans som alla svenska medborgare.

I tider av internationella kriser framstår det tydligt hur Sveriges beredskap och vilja att agera för sina medborgares säkerhet testas. Den nuvarande situationen i Dubai visar på behovet av snabbare och mer omfattande insatser från svenska myndigheter när svenskar hamnar i nöd utomlands – oavsett om det gäller kändisar eller ”vanliga” medborgare.