Lisa Magnusson: Varför kallar alla Haakon för styvfar?

Norsk bonusprins Marius Borg Høiby står inför rätta – väcker frågor om familjebenämningar

En rättegång mot Marius Borg Høiby, son till norska kronprinsessan Mette-Marit, pågår just nu där han misstänks för flera allvarliga brott inklusive sexuella övergrepp och misshandel. Fallet har väckt uppmärksamhet i nordiska medier, men det finns ytterligare en aspekt som förtjänar diskussion: hur vi benämner moderna familjekonstellationer.

I rapporteringen kring fallet har kronprins Haakon av Norge konsekvent kallats för ”styvfar” till Marius Borg Høiby. Detta trots att Haakon har varit en del av Marius liv sedan denne var två år gammal och att Haakons egna barn är Marius syskon. Användningen av ordet ”styvfar” väcker frågor om hur vi språkligt refererar till relationer i dagens familjebildningar.

Begreppet ”styv” i sammansättningar som styvförälder har en historisk bakgrund från det germanska ordet ”stiuf”, vilket betyder stympad. I det moderna svenska språket associeras ”styv” ofta med något som är hårt och stelt. Ordets negativa konnotationer förstärktes ytterligare genom Bröderna Grimms sagor, där elaka styvmödrar porträtteras som grymma och kärlekslösa mot barn – ibland till den grad att de, som i Hans och Greta, försöker göra sig av med barnen.

I en tid då närmare hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och nya familjekonstellationer bildas har vi all anledning att reflektera över vilket språk vi använder för att beskriva dessa relationer. Att stora svenska medier som Sveriges Radio, Expressen och Dagens Nyheter fortsätter att använda termen ”styvfar” utan vidare eftertanke är anmärkningsvärt.

Efter en skilsmässa uppstår nya relationer och familjekonstellationer. I vissa fall förblir de nya vuxna i barnens liv distanserade figurer – ”mammas kille” eller ”pappas flickvän”. Men i många fall utvecklas djupare relationer som förtjänar en mer nyanserad benämning.

Alternativa termer som ”plastpappa” är knappast bättre, då detta ord för tankarna till något konstgjort eller tillfälligt. Det mer positiva ”bonuspappa” har vunnit mark i modern svenska, och trots att ordet kan uppfattas som något tillgjort entusiastiskt, representerar det åtminstone ett försök att ge relationen en positiv värdeladdning.

Det är värt att reflektera över hur språk formar vår uppfattning om sociala relationer. Ord är aldrig neutrala; de bär på historiska, kulturella och emotionella associationer. När samhället förändras behöver vårt språk följa med för att korrekt spegla och respektera nya familjeformer.

I Marius Borg Høibys fall är frågan särskilt relevant eftersom kronprins Haakon har varit en betydande vuxen i hans liv under uppväxten. Att då använda en term som historiskt förknippats med negativa sagofigurer förefaller både missvisande och potentiellt nedvärderande för deras relation.

Med tanke på hur vanliga ombildade familjer är i dagens samhälle – där många barn växer upp med vuxna som varken är deras biologiska föräldrar eller adoptivföräldrar men som ändå fyller viktiga föräldrafunktioner – finns det goda skäl att utveckla ett mer nyanserat språkbruk.

Svenska medier har ett särskilt ansvar att reflektera över vilka begrepp som används i rapporteringen. I fallet med den norska kungafamiljen, liksom i andra sammanhang där moderna familjekonstellationer beskrivs, bör journalister överväga alternativa benämningar som bättre speglar relationernas faktiska karaktär och samtida värderingar.

Även om ”bonuspappa” kan uppfattas som ett konstlat positivt uttryck, är det åtminstone ett försök att bryta med den negativa historiska belastning som ”styvfar” bär på. När hälften av alla barn växer upp i familjer där föräldrar separerat och nya vuxna tillkommit, är det hög tid att vi moderniserar vårt språk för att beskriva dessa relationer på ett mer rättvisande sätt.