Martin Liby Troein: Därför kommer allt att sättas på spel 2027

Trumps första år vid makten: en oroväckande resa mot maktkoncentration

På sin första dag som president initierade Donald Trump USA:s utträde ur Parisavtalet, beviljade amnesti till 1 500 personer som deltog i stormningen av Kapitolium och skickade soldater till gränsen mot Mexiko. Innan de första hundra dagarna hade passerat hade han hunnit ringa Vladimir Putin, kritiserat Volodymyr Zelenskyj och fundamentalt förändrat Washingtons relation till Ryssland och USA:s europeiska allierade. Dessutom inledde han ett globalt handelskrig, även mot USA:s närmaste vänner.

Under resten av året beordrade Trump nationalgardet till bland annat Los Angeles, underminerade förtroendet för centralbanken Feds oberoende och startade en militär kampanj mot Venezuela som nästan utvecklades till ett regelrätt krig.

Det anmärkningsvärda är att presidenten genomförde alla dessa åtgärder utan varken stöd eller motstånd från kongressen. 2025 blev verkligen Donald Trumps egna show.

USA:s berömda maktdelning visade sig betyda föga för Trump och hans partikamrater i senaten och representanthuset, där Republikanerna har majoritet i båda kamrarna. De godkände ministrar med tvivelaktiga meriter och reagerade knappt när presidenten olagligt attackerade fartyg i Karibiska havet under hösten.

Lägre domstolsinstanser försökte visserligen bromsa vissa beslut, men Trump fortsatte ändå medan Högsta domstolen till stor del höll sig utanför konflikten. När Trump till slut gick hela vägen och anföll Venezuela skedde det utan kongressens godkännande – de blev inte ens informerade om planerna.

Under 2025 koncentrerades makten kring Vita huset på ett extremt sätt, och den användes dessutom för att attackera politiska motståndare, medier och universitet. Det som väntar under 2026 stod klart redan under årets första dagar. Trump fortsätter att köra sitt eget race utan hänsyn till traditionella demokratiska processer.

Opinionsundersökningar tyder dock på att väljarna kommer att slå Trump på fingrarna i mellanårsvalen i november. Den sittande presidentens parti förlorar nästan alltid i dessa val, och Trump skiljer sig inte med särskilt positiva opinionssiffror – tvärtom. I höstens val i Virginia och New Jersey led Republikanerna betydande nederlag.

Attacken mot Venezuela och hoten mot Danmark förbättrar knappast hans ställning bland väljarna. Andra presidenter, som Bill Clinton, har återvänt mer ödmjuka efter förluster i mellanårsvalen och sökt kompromisser med oppositionen. Men Donald Trump kallar Demokraterna för ”The Party Of Hate, Evil, And Satan”, vilket knappast tyder på samarbetsvilja.

Sannolikt står vi inför en historisk konfrontation när den nya kongressen tillträder i januari 2027. Trump kommer troligtvis att försöka köra över den lagstiftande församlingen när den, till skillnad från den nuvarande, börjar göra motstånd. Han kan förväntas hävda att kongressen saknar legitimitet och att det är han som har det sanna folkliga mandatet.

Om detta scenario blir verklighet innebär det en prövning av den amerikanska demokratin utan motstycke sedan inbördeskriget. För resten av världen betyder det ett särskilt farligt ögonblick.

Man behöver bara se tillbaka på hur finanskrisen förvärrades hösten 2008, när det amerikanska ledarskapet paralyserades och kongressen tillfälligt misslyckades med att godkänna ett räddningspaket. Krisen blev hanterbar först när Barack Obama intog Vita huset med ett starkt mandat och USA kunde samordna en gemensam global respons tillsammans med Europa och Kina.

Vad händer om AI-bubblan spricker under en maktkamp mellan presidenten och kongressen? Om USA är oförmöget att leda och samtidigt befinner sig i handelskrig med både Kina och sina allierade?

2027 är dessutom det år då Xi Jinping beordrat Kinas militär att vara redo att återta Taiwan. För Kinas ledare representerar ett förlamat USA en historisk möjlighet. Detsamma gäller förmodligen för Vladimir Putin.

Samma år ska fransmännen välja en efterträdare till Emmanuel Macron. ”Vårt Europa kan faktiskt dö”, varnade Macron inför EU-parlamentsvalet 2024, då han också argumenterade för fördjupad europeisk integration och ökad förmåga att agera självständigt.

Detta är särskilt relevant när USA inte bara vänder ryggen mot Europa utan också gör aggressiva utfall mot kontinenten. Om en EU-vänlig ledare tar över efter Macron kan det europeiska samarbetet få ett kraftigt uppsving.

Unionen har försvagats av Macrons tilltagande politiska svaghet, utan parlamentarisk majoritet och med sviktande folkligt stöd. Detta har varit särskilt problematiskt eftersom det sammanfallit med att Tyskland äntligen fått en ledare i Friedrich Merz som vill investera politiskt kapital i att stärka EU.

Om Macron efterträds av exempelvis sin tidigare premiärminister Edouard Philippe, skulle den viktiga fransk-tyska motorn kunna återfå sin styrka. Men det är Marine Le Pen som leder i opinionsundersökningarna. Hon och hennes allierade Jordan Bardella – som står redo om korruptionsdomar hindrar Le Pen – vill försvaga unionen för att stärka ”nationerna” och har en särskilt misstänksam inställning till Tyskland.

Europa kan antingen stärkas avsevärt eller falla samman. 2027 kommer att bli ett ödesår, och den regering som Sverige väljer i höst kommer att leda landet genom denna kritiska period.