Martin Liby Troein: Det är inte konstigt att Trump är övertygad om att han kommer att få Grönland

Under den senaste veckan har ett ovanligt diplomatiskt drama utspelat sig mellan USA och Danmark, där frågan om Grönlands framtida status hamnat i centrum. Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen var tydlig efter mötet i Washington – Grönland är inte till salu, och han var tvungen att reda ut vad han beskrev som felaktigheter från Trumpadministrationen.

Situationen har eskalerat sedan Vita husets talesperson Karoline Leavitt uttalat att den planerade arbetsgruppen mellan länderna ska diskutera ”övertagandet” av Grönland. Statsminister Mette Frederiksen har varit lika tydlig i sin kommunikation: Donald Trump vill ha något som Danmark inte är villig att ge.

Detta diplomatiska spel avslöjar ett mönster i president Trumps förhandlingsteknik som går bortom den vanliga beskrivningen av honom som en ”transaktionell” affärsman. Vad vi ser är inte en traditionell förhandling där båda parter ger och tar, utan snarare ett försök att göra det otänkbara tänkbart genom påtryckningar, hot och alternativa verklighetsbeskrivningar.

Ett tydligt exempel på denna strategi var förra årets handelsavtal med EU. Trump hävdade att USA utnyttjades ekonomiskt och krävde en uppgörelse som initialt verkade omöjlig – USA skulle få införa tullar mot EU utan att unionen skulle få möjlighet att svara med egna. Trots att europeiska ledare, inklusive Sveriges dåvarande handelsminister Benjamin Dousa, avfärdade detta som fantasier, slutade det med att EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen accepterade ett avtal som till stora delar följde Trumps ursprungliga krav.

Bakgrunden till denna eftergift var rädslan att USA skulle överge sitt stöd till Ukraina. EU-ledarna gick med på en ofördelaktig handelsuppgörelse i utbyte mot fortsatt amerikanskt stöd till Kiev. Chocken blev därför stor när Trumpadministrationen i november presenterade ett fredsförslag som verkade vara utformat för att tillgodose Kremls intressen.

Trumps strategi i Ukrainafrågan följer samma logik. Istället för att sätta press på Ryssland att mjuka upp sina krav, vill presidenten få Ukraina att acceptera dem. Under ett möte i Vita huset där president Volodymyr Zelenskyj deltog, deklarerade Trump att ”Du har inte korten” – ett tydligt försök att försvaga Ukrainas förhandlingsposition.

Det som tidigare varit otänkbart för Ukraina – att ge upp Krim, Donbass och ambitionerna om NATO-medlemskap – har nu förvandlats till utgångspunkter för fortsatta diskussioner. Allt som återstår är att få ukrainarna att acceptera en reträtt från områden de fortfarande kontrollerar och nöja sig med urvattnade säkerhetsgarantier.

Kontrasten är slående mellan hur Europa hanterar Trump och hur ledare som Vladimir Putin och Xi Jinping agerar. När Trump införde tullar mot Kina, svarade Xi Jinping med exakt samma åtgärder tills Trump tvingades backa. Putin har inte gett efter en tum från sina krav gentemot Ukraina.

Europas strategi att behandla Trump som en traditionell förhandlare som kan blidkas med eftergifter har hittills inte fungerat. Istället för att avvärja hot genom att ge efter, verkar varje eftergift bara leda till nya krav.

Danmarks tydliga ställningstagande i Grönlandsfrågan står därför ut som ett undantag i den europeiska hållningen. Medan många europeiska ledare hoppas att eftergifter ska lösa problemen, har Danmark valt att sätta ner foten och tydligt deklarera att Grönland inte är förhandlingsbart – oavsett vilka påtryckningar som kommer från Washington.

Frågan är om denna danska fasthet kommer att visa sig mer effektiv än den mer eftergivliga hållning som präglat många europeiska länders förhållningssätt till Trumpadministrationens krav.