Liberalernas och Sverigedemokraternas avtal förändrar maktbalansen i svensk politik

Ett historiskt ögonblick utspelade sig när Liberalernas partiledare Simona Mohamsson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson möttes på en gemensam presskonferens. ”Jag är stolt över att stå här”, förklarade Mohamsson medan hon redogjorde för de liberala politiska framgångar hon menar sig ha fått Åkesson att acceptera.

Scenen markerar en dramatisk förändring i svensk politik. Åkesson, som normalt uppvisar en snarstucken attityd när han möter kritik, framstod som ovanligt lugn och samlad vid presskonferensen. Denna nya framtoning står i stark kontrast till hans tidigare reaktioner, som när han hösten 2023 krävde att Sverige skulle riva moskéer och möttes av kritik även från Tidöpartierna, eller när han reagerade kraftigt efter TV4:s avslöjande om påstådda SD-drivna trollfabriker i maj 2024.

Den nya, mer behärskade Åkesson kan tolkas som en strateg som ser målet inom räckhåll. Sverigedemokraterna har stegvis närmat sig makten – först genom att överge sina mest kontroversiella yttre attribut, sedan genom att bli ett parti som andra var villiga att förhandla med. 2018 var Moderaternas Ulf Kristersson beredd att bli statsminister med stöd av SD, och 2022 formades det högerkonservativa block som gav partiet inflytande genom Tidöavtalet.

Nu hägrar nästa steg: ministerposter i en kommande regering, eller kanske något ännu mer anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda är att denna framgång har nåtts utan att partiet har behövt kompromissa med sin ideologiska kärna. Som Åkesson själv gärna framhåller är det snarare omgivningen som har anpassat sig till Sverigedemokraterna, inte tvärtom.

Avtalet mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna innehåller påfallande nog inga krav på förändringar i SD:s sakpolitik. De liberala punkter som avtalet innehåller fungerar snarare som ett intyg på att partiet nu är rumsrent. När Mohamsson och Åkesson kommer överens om att värna ”armlängds avstånd” till public service, utan att definiera vad det innebär, legitimerar Liberalerna i praktiken SD:s tolkning av begreppet.

Kontroversiella frågor, som rivandet av permanenta uppehållstillstånd – som skulle kunna påverka upp till 180 000 människor – har inte avförts från dagordningen utan skjutits upp till nästa mandatperiod. Då planerar Sverigedemokraterna att leda justitiedepartementet, vilket skulle ge partiet betydande inflytande över migrationspolitiken.

Det verkligt avgörande med presskonferensen den 13 mars var inte bara att Liberalerna släppte sina tidigare invändningar mot SD i regeringen. Det mest betydelsefulla var att Mohamsson fullt ut välkomnade Sverigedemokraterna i den politiska gemenskapen – utan att Åkesson har behövt ändra position. Särskilt anmärkningsvärt var att Mohamsson och Åkesson stod där utan Ulf Kristersson.

Detta väcker frågan: Varför är Kristersson statsminister? Det är inte för att högern vann flest mandat 2022 – det förklarar varför vi har en högerregering, men inte vem som leder den. Det är inte heller för att Kristersson leder det största partiet till höger – för det gör han inte. Hittills har hans ställning vilat på att han varit den ende som kunnat samla alla fyra partier.

Så är det inte längre. Kristdemokraternas Ebba Busch har länge poängterat att hon inte har några röda linjer mot något parti. Kristersson har inte heller det längre. Och nu förklarar Mohamsson att Liberalerna delar värdegemenskap med Sverigedemokraterna.

Konsekvensen är att Jimmie Åkesson nu både leder det största partiet i blocket och kan samla alla partier bakom sig. Frågan är då: vilka argument finns kvar för att han inte skulle kunna bli statsminister?

Genom sitt agerande har Simona Mohamsson i praktiken gjort Åkesson till högerns nya ledare, vilket potentiellt kan förändra den politiska dynamiken i svensk politik på ett grundläggande sätt inför kommande val.