Martin Liby Troein: Väljarna har belönat Kristersson två gånger – varför bryr sig inte om M det?

Svenska Tories speglar Moderaternas utmaning i väljaropinionen

Stämningen var inte på topp när Tories höll kongress i veckan. En parlamentsledamot jämförde den med en ”gammaldags engelsk likvaka”.

Partiet åkte på en dunderförlust i valet förra året, och är nu omsprunget till höger. Nigel Farages Reform UK har drygt 30 procent i mätningarna, medan Tories skvalpar kring 17. Detta borde ge svenska Moderaterna en allvarlig tankeställare.

På grund av det brittiska valsystemets utformning riskerar Tories att bli utraderat som politisk kraft. Så illa är inte läget för Moderaterna, men parallellerna är slående – storförlust och tvåa till höger är exakt vad de svenska opinionsundersökningarna pekar på.

I senaste DN/Ipsos-mätningen leder oppositionen med bred marginal. Sverigedemokraterna är klart större än Moderaterna. Samma mönster återfinns hos andra opinionsinstitut.

Man ska vara försiktig med att hävda att regeringen är rökt redan nu. Men det skulle krävas en historisk upphämtning för Tidö-samarbetet att vinna nästa val. Inför valet 2010 vände alliansen ett rejält underläge, men gapet var inte lika stort som idag. Då krävdes en internationell finanskris, en folkkär finansminister och ett S i samarbete med Vänsterpartiets Lars Ohly.

Ulf Kristersson har visserligen sitt ”lag” – något Magdalena Andersson saknar – men gjorde detta verkligen skillnaden förra gången? Det kan starkt ifrågasättas. Högern ledde i september 2021, men på valdagen 2022 var marginalen faktiskt mindre, trots Kristerssons ständiga tal om ”min sida av politiken”.

Varför vann man då? Troligen för att skjutningar dominerade nyhetsflödet och, framför allt, att inflationen urholkade hushållens ekonomi. I hela västvärlden har kraftiga prisökningar fått sittande regeringar att falla. Sverige var bara en del i detta mönster.

Valet var ändå mycket jämnt. Kanske hjälpte det på marginalen att M-ledaren kunde presentera ett tydligt alternativ för väljare som ville ha maktskifte. Men då bör man också notera att väljarna inte blev helt nöjda när de såg vad detta nya styre faktiskt innebar.

Det mest iögonfallande med opinionen denna mandatperiod är vad som hände efter Tidö-avtalet: högerpartierna var störst på valdagen, men när överenskommelsen mellan SD, M, KD och L presenterades svängde opinionen dramatiskt – och har sedan aldrig återhämtat sig.

Om väljarna 2021 hade bestämt sig om den S-ledda regeringen, har de hösten 2025 troligen bestämt sig om Kristerssons kvartett. I så fall kommer regeringsfrågan inte hjälpa honom, och definitivt inte att bli störst till höger.

Det är inte SD som anpassat sig för att högerblocket ska framstå som ett sammansvetsat lag. Det är M som justerat sin politik och återhållit kritik när skandaler uppstått. Sverigedemokraterna flyttar debattens ramar, Moderaterna följer efter för att inte tappa högerväljare, och lämnar samtidigt sina liberala sympatisörer till Magdalena Andersson.

Moderaterna erkände i sin eftervalsanalys att samarbetet med SD har kostat partiet väljare, särskilt i storstäderna och Stockholm. ”Det har ett pris att sätta laget före jaget”, konstaterade man. Frågan är varför man fortsätter med det.

Tankesmedjorna Timbro och Oikos har argumenterat för att ”resonemangsäktenskapet Tidö måste bli äkta kärlek”. Men ett alternativ vore att ompröva relationen helt. Moderaterna skulle kunna göra upp i sakfrågor när det passar, utan permanent samlevnad. Partiet kunde värna sitt politiska oberoende, sin egen identitet och väljarbas.

Denna insikt skymtar fram när Ulf Kristersson ger intervjuer om gröna, bilfria innerstäder eller när kulturminister Parisa Liljestrand (M) tar strid efter att Jessica Stegrud (SD) ifrågasatt hennes svenskhet. Problemet är att det stannar vid ord.

Här finns en viktig lärdom från projektet med Nya Moderaterna: image är viktigt, men det räcker inte att förändra yttre attribut. Trovärdighet kräver faktiska politiska ställningstaganden.

Då handlade det om en omläggning av M:s ekonomiska politik. Nu krävs tydliga sakpolitiska skillnader gentemot SD i frågor om EU, rättsstaten, klimatet och särskilt mångkultur och invandring – områden där partierna har helt olika ideologiska utgångspunkter.

Idag låtsas Moderaterna att kompromisserna med SD inte existerar, som om man alltid tyckt lika. Men ibland måste man ta strid och visa att det egna partiet har ett eget värde.

Anmärkningsvärt nog har Moderaternas bästa opinionssiffror under de senaste två mandatperioderna uppmätts under pandemin och Nato-processen. Tillfällen då man inte prioriterade SD-samarbetet utan agerade som ett statsbärande parti med Sveriges bästa för ögonen.

Det handlade inte om någon kraftlös borgfred: Under några månader 2022 drev man Magdalena Anderssons parti framför sig i den största säkerhetspolitiska omläggningen i modern svensk historia. M förhöll sig till verkligheten, sökte konkreta lösningar – och när skillnaderna i sak inte var stora, samarbetade man med S.

Väljarna uppskattade vad de såg.