Max Hjelm: Kondomskatten i Kina blottar något vidrigt

En stark befolkningsnedgång tvingar kinesiska myndigheter till kontroversiella åtgärder

Mindre än en tiondels millimeter och genomskinlig. Kondomen kan verka obetydlig men spelar en avgörande roll för livsval. Nu har den hamnat i centrum för den politiska debatten i Kina efter att landets kommunistparti höjt skatten på preventivmedel vid årsskiftet.

Prishöjningen är ingen isolerad åtgärd utan betraktas som en del av regimens strategi för att öka födelsetalen i landet. Nya statistiska data som presenterades i måndags visar att 2023 blev det fjärde året i rad då fler invånare dog än föddes i Kina. Denna demografiska utveckling utgör ett allvarligt hot mot landets ekonomiska framtid.

Sjunkande födelsetal är visserligen en global utmaning som påverkar många ekonomiskt utvecklade länder, men situationen i Kina är särskilt allvarlig. Enligt prognoser kommer landet att ha cirka 400 miljoner invånare över 60 år redan 2035, samtidigt som pensionssystemet är underfinansierat. Detta skapar ett scenario där allt färre människor i arbetsför ålder ska försörja en växande äldre befolkning.

Kondomskatten representerar bara en liten del av ett omfattande åtgärdspaket. Kommunistpartiet har implementerat flera initiativ för att uppmuntra barnafödande, inklusive ekonomiska bidrag till föräldrar. President Xi Jinping har till och med beskrivit barnafödande som en patriotisk handling.

Den officiella politiska hållningen har förändrats markant. Medan kvinnors deltagande i arbetslivet tidigare uppmuntrades, betonar myndigheterna nu allt mer kvinnors roll i hemmet. På sociala medier har flera kvinnor rapporterat att lokala tjänstemän kontaktat dem med frågor om bland annat deras menstruationscykel – en tydlig indikation på statens ökade inblandning i medborgarnas privatliv.

Det är värt att notera den uppenbara ironin i situationen. Den kinesiska regimen, som tidigare aggressivt drev ettbarnspolitiken, försöker nu desperat få medborgarna att skaffa fler barn. Detta illustrerar tydligt svårigheterna med central planering av samhällsutvecklingen och de oavsiktliga konsekvenser som kan uppstå när staten detaljstyr befolkningens livsval.

Kinas agerande väcker viktiga etiska frågor om statens roll i förhållande till individens självbestämmande. Att regimen känner sig berättigad att ingripa i medborgarnas mest intima livsval avslöjar en grundläggande problematik med landets politiska system. Det handlar om en fundamental skillnad i synsätt – där människorna betraktas som resurser för staten, snarare än att staten existerar för att tjäna medborgarna.

Det finns en tendens i västvärlden att ibland imponeras av Kinas ekonomiska tillväxtsiffror, infrastrukturprojekt och teknologiska framsteg, inte minst inom elfordonsindustrin. Men dessa framgångar kan inte dölja de allvarliga demokratiska bristerna.

De mest uppenbara problemen är förstås internerings- och arbetsläger för etniska minoriteter, tvångssteriliseringar, fängslande av politiska motståndare och utbredd censur. Men samma auktoritära princip som driver dessa extrema kränkningar ligger också bakom de mindre uppmärksammade intrången i vanliga medborgares privatliv – genom föreskrifter om kvinnors samhällsroll, övervakning av menscykler och nu höjd skatt på preventivmedel.

Kinas demografiska kris avslöjar inte bara landets ekonomiska utmaningar utan också de grundläggande bristerna i ett system som prioriterar statens intressen framför individuella rättigheter och friheter. När befolkningstillväxten nu blivit en nationell säkerhetsfråga för Kina, kan vi förvänta oss fler ingrepp i medborgarnas privatsfär – alla motiverade med hänvisning till landets framtida ekonomiska stabilitet och utveckling.